Söndagsskolerock, Dragsspelssolon och en liten gubbe med basker.
Först en varning: Följande text kommer enbart att handla om Bruce Springsteen och hans musik. Termer som endast insatta förstår kan förekomma och innehållet kan verka nördigt. Texten kommer att framställa honom i extremt positiva ordalag och kan uppfattas som kränkande mot annan sorts musik. Personer som därför tidigare har tagit avstånd från vad de kallar "Bruce och hans country" bör därför inte läsa vidare då vidare läsning kommer kännas frånstötande. Dessa har genom avståndstagandet till Bruce dömt sig själva till musikalisk okunskap och ofrälsning.
I förrgår spelade Bruce i Globen. Jag var där.
Okej, det var inte E-street som backade honom och det blev såklart inte samma fruktansvärda drag som när han rockar loss med elguran. Inte heller bidrog min sittplats, alldeles för långt till scenen egentligen, till någon stor extas. Kanske var den gladaste nyheten på hela veckan rentav att han kommer gå in i studion med E-street i januari och spela in ny skiva.
Men Bruce bjöd ändå på en av de coolaste, fräckaste och minst sagt mest annorlunda musikupplevelserna jag någonsin varit med om. För att förstå exakt hur coolt det var så ska man föreställa sig en hel Glob som står upp och sjunger Pay me my money down, pay me my money down or go to jaaaail, pay me my money down endast ackompanjerad av en liten gubbe med bastuba ensam på scen iförd basker, farfarsbyxor och hängslen. Det är coolt. Och hur ofta händer det att ett helt ståplatshav står och hoppar till ett - dragsspelssolo? Tror aldrig jag har varit på en roligare konsert hursomhelst.
Det var musik som smakade whiskey, luktade lite koskit och var en salig blandning av de flesta musikstilar. Det enda som var sig likt var Bruces energi och glöd som höjde folk-blues-country-gosspel-jazz-rocken till något mäktigt som lyckades fylla hela den mediokra konsertarena som Globen är. Och Bruce är ju Bruce. Som vanligt en publikdomtör utan dess like, glad som en lärka och bossande över ett sextonmannaband. Hur många andra artister kan köra söndagsskolerock som Jacob's Ladder och få det att låta så ohyggligt bra? Betygen i tidningarna blev ju därefter också; fem plus i AB, Expressen och TV4 säger väl en del. För de oinvigda som trots varningen har fortsatt att läsa kan jag nämna att någon av tidningarna jämförde honom med en annan rätt hygglig entertainer, Robbie Williams, och konstaterade att Robbie står sig rätt slätt jämfört med en 56-åring från New Jersey. Men kan man få Globen att nästan rulla iväg bara med hjälp av instrument som en banjo, några fioler, en Irish Whistle, en tvättbräda men framförallt en grym blåssektion, då är man också världens bästa liveartist. Som om det var någon nyhet.
Pete Seeger-låtarna från albumet i all ära, speciellt då Jacob's Ladder som kunde få vem som helst att bli religiös, men det var hans egna låtar som man faktiskt var där för att höra. Höjdpunkten var Growin' up, en klassiker från -72 men som håller lika bra idag i folkversionen. Tyvärr var setlisten överlag lite av en besvikelse, trots att vi fick en turnépremiär i fom av Jesus Was An Only Son, eller kanske ska jag säga tack vare att han spelade just den då den är långt ifrån någon höjdare. Tycker gott att han kunde lirat lite mer rejält bonnasväng istället. Dessutom saknade jag flera låtar med Bobby Jean och My City Of Ruins i spetsen, vilka jag faktiskt hade väntat mig båda två. Ramrod och Buffalo Gals försvann ju tyvärr redan tidigt i höstas och uteblev som väntat. Nu blev det istället The river som pulikfavorit ur Springsteens egna repertoar men det är en låt som jag aldrig fallit pladask för. Men inte ska man gnälla när gubben släpper lös i Open All Night ("Låter den så?") och American Land. Annars var det ju värt éntrepengen bara att få se den där galna blicken och höra stridsropet "IS THERE ANYBODY ALIIIIIIIIIVE OUT THERE TONIGHT!!??!!". Och att When The Saints Go Marching In är en sådan smäktande ballad anade jag inte heller.
Dagen till ära lägger jag upp lite bilder som jag kopierat från rockfoto.org.
Om att vara Brucesjuk och vad det innebär.
Den som har läst mitt förra inlägg (ett inlägg som skrevs för över en månad sedan, men sitter man i skolan och skriver massa svammelanalyser om döden och medeltida böcker om dagarna sätter man sig inte gärna framför datorn och gör likadant när man kommer hem) kan nog gissa att jag råkar ha en viss böjelse för en viss artist och hans musik; nämligen The Boss himself, Bruce Springsteen.
Ända sedan en magisk kväll på Ullevi för mer än tre år sedan har jag ansett att vad den mannen skapat i musikväg är oöverträffbart, och sättet han framför det på scenen står över och framför allt annat. Detta märks inte minst på min musiksamling som jag undersökte i veckan; av ca 5000 låtar på min dator, (endast gud vet hur många av dem som laddats ned illegalt) så var lite drygt 1600 med min husgud. Med andra ord så utgör Bruce en knapp tredjedel av all musik jag har, mest i former av liveinspelningar i urtaskigt ljud från någongång för längesedan.
Bruce på Ullevi 2003 var den första stora konserten jag var på, och från den dagen vet jag precis och exakt vilken musik jag gillar och alltid kommer att gilla.
Mitt konsertsällskap den kvällen, som jag är för evigt tacksam för att han släpade med mig, sa någonting just då som han skulle ha väldigt rätt i: "Viktor, du vet att eftersom det här är din första konsert så kommer alla du går på senare i livet att jämföras med just den här, och ingen av dem kommer att vara i närheten av lika bra". Så här tre år efter kan jag inte annat än erkänna att han hade väldigt rätt.
ALLA konserter jag går på jämför jag med Bruce och ingen har ens varit i närheten. Jag står på Winnerbäck, jag står på Moneybrother, jag står på Håkan Hellström och tänker "tänk om det hade varit Bruce". Alla får de jämföras med Bruce, och även om vissa av dem kommer upp nästan i samma klass på något plan så faller de ändå platt när man ser helheten. Jag drömmer mig bort och föreställer mig att det är Bruce som står där framför mig och rockar loss för allt vad tygen håller. Börjar nästan gråta för hur bra det är i min drömvärld.
Så gör jag inte för att jag tycker de konserter jag går på är dåliga, utan för att jag vet att det hade kunnat vara Bruce. Jag har svårt att ryckas med för att jag vet att de som står på scenen inte är i närheten av The Boss. Tittar mig omkring på publiken och tänker "om de bara visste hur mycket bättre det kan vara".
Efter konserten när alla mina kompisar är helt lyckorusiga, är jag helt likgiltig av Brucesjuka och säger något i stil med: "Det var väl bra".
Sedan går jag hem, lägger en Live-DVD med Bruce i datorn och får någon sorts tretimmarsorgasm, ståpäls och glädjetårar medan jag önskar att alla bara visste hur fruktansvärt bra det är.
Men det är också det som är det fina med Brucesjukan, att jag alltid vet att jag har någon musik som jag kan återvända till, som jag vet att jag gillar hur mycket annat halvbra jag utsätts för. Såklart försöker jag få andra att inse samma sak som jag, men hittils har jag inte fått någon att faktiskt gilla Bruce mer än någon enstaka låt. Nu har jag snart beslutat mig för att ge upp, jag ska sluta terrorisera mina vänner med Bruce och låta dem gå ovetande om att de missar den mest essentiella och perfekta rockmusiken som någonsin gjorts. Jag ska låta dem stå på sina konserter och skråla med i någon trevlig refräng medan jag undrar vad sjuttsicken det är för låt, och varför jag inte lyssnat på den, istället för Bruce, innan konserten, samtidigt som jag fantiserar om att det hade kunnat vara Bruce framför mig och hur mycket lyckligare jag hade varit då.
Varför tidernas bästa album är just tidernas bästa album och en hyllning till det.
1974 klev en 24-årig Bruce Springsteen in i en skivstudio i New Jersey. Tidigare hade han släppt två skivor tillsammans med sitt E-street band. Dessa hade dock inte sålt så bra som skivbolaget hade hoppats. Pressen var därför stor på ynglingen att leverera bättre försäljningssiffror.
Målet var att producera det bästa rockalbumet någonsin. Ett och ett halvt år senare av närmast obeskrivligt slit släpptes Born To Run; ett album som kom att förändra inte bara Bruce Springsteens musikkarriär radikalt utan också musikhistorien.
Det ord som bäst beskriver Born To Run är perfektion. Varenda ton, varenda not, varenda frasering träffar mitt i prick. Bara titelspåret tog ett halvår att spela in, Bruce och bandet la på ljudspår efter ljudspår, tills en massiv vägg av ljud slog emot lyssnaren men där det ändå går att urskilja det perfekta i varje instrument.
Born To Run är rockmusik när den är som bäst, aldrig någonsin har musik låtit så bra och kommer heller aldrig att göra. Världens tre bästa låtar finns på skivan, de andra låtarna får nöja sig med en placering bland de trettio bästa.
Varje enskild låt hittar sin egen specifika plats på skivan. Bruce lyckades efter att ha spelat in Born To Run inte bara skapa 7 låtar som är lika bra utan också få dem att låta helt olika. Ingen låt försvinner i mängden på grund av att den bara är en sämre kopia av en annan utan varje låt är lika viktig för skivan. Men samtidigt som de olika så finns det ett övergripande tema, skivan blir till en helhet som börjar med pianot i Thunder Road och slutar med saxofonen i Jungleland.
Vad skivan egentligen handlar om är att våga "get out", att våga släppa taget, att bli fri, vilket berättas med en poetisk känsla som står över allt annat.
Låt mig återvända till denna Thunder Road som kanske är det mest magiska som skapats i musikväg någonsin. Den är ett inbjudningskort, en invitation, till att kasta loss och följa sina drömmar som hela tiden stegras innan den slår över i någon sorts musikalisk orgasm.
Vidare följer sju låtar, sju berättelser som alla skulle kunna utspela sig en och samma sommarnatt på olika platser i stort sett var som helst. Där finns glädje, frustration, kärlek och hopplöshet.
Allt detta är förpackat i det mest stilrena och iögonfallande omslaget som någonsin gjorts.
Skivan gjorde sådan dundersuccé när den släpptes att Bruce hamnade på förstasidorna på de båda amerikanska veckomagasinen Time och Newsweek samma vecka, något som han hittils är ensam om. Musikkritikerna var lyriska, hypen var enorm. Kanske berodde det på att människor kände igen sig i karaktärer texterna kretsar kring eller kanske berodde det på att den utdöende rocken återföddes över en natt.
Vad som mer är anmärkningsvärt är att musiken fortfarande håller. Så här 31 år efter att skivan gjordes känns den fortfarande varken omodern eller föråldrad utan den har överlevt både syntigt 80-tal och äckelpoppigt 90-tal. Kort sagt är den helt tidlös.
Sammanfattningsvis så är Born To Run inte bara Springsteens bästa album - vilket i och för sig säger en hel del - utan också den bästa skivan som någonsin gjorts. Den är ett mästerverk, både musikaliskt och textmässigt, som får honom att framstå som vår tids Mozart, Bach eller Beethoven. Helt enkelt perfekt.
Gammal är äldst
Dessutom har ju Uffe vett att använda elguran, något som inte Winnerbäck har förstått att han ska göra om han ska ta ett steg till mot bättre livemusik. Som det är nu så har Winnerbäck placerat sig i någon sorts tjejrock-genre. Han vägrar släppa ifrån sig den akustiska gitarren och tappar möjligheterna till gnidande gitarsolon och sköna riff.
Det enda område där Winnerbäck kan mäta sig med Lundell på är texförfattandet ( ta bara första versen i Söndermarken t.ex, det går inte att träffa mer mitt i prick än så) men det går inte att bara producera depressiva vardagsklidringar om hösten i all evighet utan det måste komma en riktiningsförändring nån gång när idéerna sinar. Och vad har texterna för betydelse på en utomhuskonsert på brottet inför halvberusade non-hardcorefans? Nä, då vill vi istället ha rivig rock med gnällande elgitarrer.
Tyvärr så har Lundell sagt till tidningar att han kanske är på sin sista turné, något som han i och för sig har sagt ganska många gånger tidigare också, men om det skulle vara så så ber jag Uffe ändå: "Kom tillbaka nästa sommar också för då är jag med all säkerhet innanför stängslet!"