villevire

1974 klev en 24-årig Bruce Springsteen in i en skivstudio i New Jersey. Tidigare hade han släppt två skivor tillsammans med sitt E-street band. Dessa hade dock inte sålt så bra som skivbolaget hade hoppats. Pressen var därför stor på ynglingen att leverera bättre försäljningssiffror. 
Målet var att producera det bästa rockalbumet någonsin. Ett och ett halvt  år senare av  närmast obeskrivligt slit släpptes Born To Run; ett album som kom att förändra inte bara Bruce Springsteens musikkarriär radikalt utan också musikhistorien.

Det ord som bäst beskriver Born To Run är perfektion. Varenda ton, varenda not, varenda frasering träffar mitt i prick. Bara titelspåret tog ett halvår att spela in,  Bruce och bandet la på ljudspår efter ljudspår, tills en massiv vägg av ljud slog emot lyssnaren men där det ändå går att urskilja det perfekta i varje instrument.
Born To Run är rockmusik när den är som bäst, aldrig någonsin har musik låtit så bra och kommer heller aldrig att göra. Världens tre bästa låtar finns på skivan, de andra låtarna får nöja sig med en placering bland de trettio bästa.
Varje enskild låt hittar sin egen specifika plats på skivan. Bruce lyckades efter att ha spelat in Born To Run inte bara skapa 7 låtar som är lika bra utan också få dem att låta helt olika. Ingen låt försvinner i mängden på grund av att den bara är en sämre kopia av en annan utan varje låt är lika viktig för skivan. Men samtidigt som de olika så finns det ett övergripande tema, skivan blir till en helhet som börjar med pianot i Thunder Road och slutar med saxofonen i Jungleland.
Vad skivan egentligen handlar om är att våga "get out", att våga släppa taget, att bli fri, vilket berättas med en poetisk känsla som står över allt annat.

Låt mig återvända till denna Thunder Road som kanske är det mest magiska som skapats i musikväg någonsin. Den är ett inbjudningskort, en invitation, till att kasta loss och följa sina drömmar som hela tiden stegras innan den slår över i någon sorts musikalisk orgasm.

Vidare följer sju låtar, sju berättelser som alla skulle kunna utspela sig en och samma sommarnatt på olika platser i stort sett var som helst. Där finns glädje, frustration, kärlek och hopplöshet.

Allt detta är förpackat i det mest stilrena och iögonfallande omslaget som någonsin gjorts.

Skivan gjorde sådan dundersuccé när den släpptes att Bruce hamnade på förstasidorna på de båda amerikanska veckomagasinen Time och Newsweek samma vecka, något som han hittils är ensam om. Musikkritikerna var lyriska, hypen var enorm. Kanske berodde det på att människor kände igen sig i karaktärer texterna kretsar kring eller kanske berodde det på att den utdöende rocken återföddes över en natt.

Vad som mer är anmärkningsvärt är att musiken fortfarande håller. Så här 31 år efter att skivan gjordes känns den fortfarande varken omodern eller föråldrad utan den har överlevt både syntigt 80-tal och äckelpoppigt 90-tal. Kort sagt är den helt tidlös.

Sammanfattningsvis så är Born To Run inte bara Springsteens bästa album - vilket i och för sig säger en hel del - utan också den bästa skivan som någonsin gjorts. Den är ett mästerverk, både musikaliskt och textmässigt, som får honom att framstå som vår tids Mozart, Bach eller Beethoven. Helt enkelt perfekt.