Greatest Hits
Trots risken att tappa mina, väldigt få men tappra, bloggläsare ska jag nu blogga om ett ämne som ingen gillar att läsa. Tyvärr så råkar det vara mitt favoritämne och min blogg. Denna gång är det halvt på beställning och halvt för att det är det enda jag kan komma på att skriva om. Det fina vädret finner jag ingen anledning att skriva mer om än att det är väldigt skönt att det är vår. Jag tar det säkra före det osäkra och utfärdar även denna gång en liten varning om att följande text kommer att handla om Bruce Springsteen, och (o)känsliga läsare bör undvika att läsa texten om de sedan tidigare har tagit avstånd till Bossen och hans musik.
Beställningsjobbet som jag fick av Hampus är att skapa en liten topplista över Springsteens bästa låtar så att man kan lägga in dessa på sin mp3, iPod, eller vad man nu har för något att lyssna på musik med (och som inte ska läggas i bakfickan innan man sätter sig ned...).
Nu är det emellertid inte alls så enkelt som det låter, vilket jag förklarade för den gode Hampus. Att lyssna på enstaka albumspår är inte det bästa sättet att ta del av Springsteens musik. Albumversionerna är oftast både torrare, tråkigare och mer föråldrade än vad Liveversionerna av låtarna är. Man skulle till och med kunna säga att albumversionen bara är en mall till hur det senare ska låta på scen. Därför anser jag att man istället för att lyssna på enstaka låtar bör lägga in en hel konsert på mp3:n och lyssna på den från början till slut. Men eftersom albumversionerna ändå är bättre än ingenting alls, tänkte jag publicera en liten lista över vad som bör finnas på var mans mp3-spelare. Det blir dock ingen topplista eftersom dettta är alldeles för svårt, hade jag gjort en nu, hade den sett annorlunda ut om några timmar, utan det blir mer en Greatest Hitslista med låtarna i kronologisk ording. Så här ser den ut:
Från Greetings from Ashbury Park (1973):
1. Blinded By The Light - försök inte att hänga med i texten bara...
2. Growin' Up - En klassiker som håller än idag
3. Spirit In The Night
Från The Wild, the Innocent & The E-street-shuffle (1973):
4. Incident on 57th Street - Överlägsen Gonattsång...
5. Rosalita - Inte barbadoslåten, nä, utan ett rockens mästerverk.
Från Born To Run (1975): Egentligen alla...men:
6. Thunder Road - Tidernas bästa låt, de flesta kategorier
7. Born To Run - Given såklart
8. Jungleland - Avnjutes sena sommarkvällar för bästa resultat.
Från Darkness On the edge of Town (1978)
9. Badlands - En klassiker
10. Candy's Room - En outsider men underskattad.
11. The Promised Land
12. Prove It All Night
13. Darkness On the Edge Of Town - Tung!
Från The River (1981)
14. The River - Sverigefavorit nr.1
15. Hungry Heart - En hemsk allsångsklassiker
16. Fade Away - Underskattad
Från Nebraska (1983):
17. Atlantic City
Från Born In The USA:
18. Born In The USA - Överskattad, men har ändå en plats.
19. Bobby Jean - Bästa låten på Born In the USA
20. Dancing In the Dark - (Enorm 80-tals varning!)
Från Tunnel Of Love och Human Touch: Inte en enda...
Från Lucky Town (1992):
21. Better Days - Halvtråkig nittotalsrock även på denna platta, men Better Days sticker ut.
Från The Ghost Of Tom Joad (1995):
22. Youngstown
Från Tracks (1998):
23. I Wanna Be With You -Bortsorterad, man kan fråga sig varför.
Från The Rising (2002)
24. The Rising - Mäktig
25. Waiting On A Sunny Day - Lite av en sommarplåga...
26. My City Of Ruins
Från Devils And Dust (2005):
27. Devils And Dust
28. All I'm Thinking About - En trallvänlig joker
Från The Seeger Sessions (2006) - Varning för annorlunda musik!
29. John Henry - Man Against The Machine!
30. How Can A Poor Man Stand Such Times And Live - En gigantisk pik mot Bush
31. American Land - Cool, mäktig och ruskigt bra.
31 låtar, kanske lite mycket, men gud ska veta hur mycket jag har sållat bort...vet inte ens om jag tycker att de här är de 31 bästa...men det är iallafall en stabil grund.
Förhoppningsvis kommer det snart fler låtar som kan läggas till på listan, ny platta kommer i bästa fall att släppas i sommar. Och på det följer ju såklart turné...
Jag hoppas att Hampus är lite nöjd nu iallafall, och om det överhuvudtaget finns någon annan som har släpat sig igenom hela listan, så är det riktigt bra jobbat. Och bara att börja tanka ned.
Veckans matcher
Då dessutom halva truppen är skadade eller sjuka, kanske beroende på nämnda snålblåst och duggregn, så har det inneburit att jag faktiskt har fått spela ett par matcher för klubbens A-lag också. Detta kan jämföras med förra säsongen då det blev hela 15 minuters A-lagspel i serien. Och om man så vill: 255 minuter på bänken.
Den som, knappast frivilligt, var ute förra helgen har möjligtvis ett minne av att det blåste något ohyggligt. Orkanen hindrade ju dock inte att jag fick spela från start på bortaplan mot Varbergs Gif. Nu var det som så att vinden låg i planens breddriktning vilket gjorde det hela lite intressant. Utknuffad på kanten som jag är, så betydde ju detta att jag spenderade halva matchen kastandes inkast. Tror nästan att jag kastade fler inkast i den halvleken än vad jag dittils hade gjort i hela min fotbollskarriär. Detta uppskattade jag inte förrän i andra halvleken då det på min kant hände - absolut ingenting. Framför mig hade jag en hel ocean av (plast)gräs och om bollen bara hade kommit dit någongång, hade jag haft raka vägen mot mål där jag stod på min högerkant. Men nä, det fanns inte en spelare som kunde sparka bollen dit ut i den vinden...
Det enda som hände i andra halvlek var att jag med en perfekt liten nick, som lurade hela (vår egna) backlinje, spelade fram en motståndarforward som fastställde slutresultatet 2-0 med några minuter kvar. På Astrios hemsida kunde man sedan i matchreferatet läsa om "ett missförstånd" som ledde fram till Varbergs andra mål. Kan säga att det enda missförstånd som skedde, var det mellan mina båda hjärnhalvor. Tycker dock att våra två straffmissar i första halvlek bidrog ännu mer till förlusten, än vad min assist gjorde...
I tisdags var det så dags för match igen, denna gång på Sannarps konstgräs mot Sennan. Blev hastigt inbytt i halvtid som vänsterback. I sista stund tog dock någon klok tränare beslutet att det var bättre att ha mig som högerback istället. Alla som har sett mig försöka sparka en boll med min vänsterfot förstår varför.
Desto mer oklart är det varför motståndarna envisades med att anfalla på min kant gång på gång. Lite ouppvärmd som jag var, tog det inte många minuter innan jag stod och flåsade som en tramporgel. Trots detta tycker jag faktiskt att det gick ganska bra, förutom att jag blev brutalt tunnlad en gång av min motståndare på kanten. I övrigt hade jag full koll på honom. Typ. Man är ju inte direkt Cafú.
Hursomhelst så blev det pisk igen, denna gång med 3-0, en liten tröst är ju dock att bara ett av målen kom i andra halvlek. Å andra sidan var vi ganska utspelade. Framåt så hade vi inte ett enda avslut. Men bakåt var det ju som sagt tätt...
Nåja, på lördag väntar ny match, inte helt otroligt ny bänk, denna gång mot Trönninge. Ska det månne bli första vinsten...?
En välförtjänt hyllning.
Schlutschnackat om schlager för den här gången. Tävlingen hann ju inte ens bli spännande. Då var ju El Classico bra mycket roligare.
Eftter gårdagens inlägg har det skapats ett mindre diskussionsforum på min blogg om hurvida man är trettio om tio år. Diskutera på ni bara, så ska jag komma med ett litet inlägg också: För tio år sedan var man typ, nästan, 9 år. Det var väldigt längesedan.
Och att inte äta hela äpplet är slöseri med föda. Typ som att köpa en pizza och slänga kanterna. Oförsvarbart.
Oh, Baby, I'm The Worrying Kind
Melodifestival och annat
Ikväll är det melodifestivalen. Den stora finalen. Jag vet inte varför, men av någon märklig anledning har jag faktiskt en viss böjelse för just denna lätt hemska tävling. Några gånger varje år kan jag faktiskt tänka mig att sänka min musiksmak (eller, vissa anser ju att jag höjer den...) till att sitta som fastnaglad framför TV:n och titta på detta spektakel. Jag vill dock poängtera att jag på de flesta andra sätt är en ganska normal, numera, 19-åring. Men även solen har ju sina fläckar...
Hursomhelst, ikväll vinner The Ark, deras låt krossar det mesta av motståndet, den är faktiskt helt lysande. Framförallt så slipper man äckliga discobeat i bakgrunden och en fullständigt patetisk text, som annars är fallet med de flesta schlagerlåtar. Och Ola Salo är genomcool. Men jag skulle inte eller gråta stora tårar om Marie Lindberg plockar hem hela tävlingen heller, den låten är riktigt bra den också.
Som sagt, i veckan fyllde man år också. Igen, typ. Men inte blev det mycket tid till firande då man satt och skrev historiaprov till klockan halv fem. Tårtätandet kan man nog ta igen någon annan dag istället. 19-årskrisen varade i cirka en halvtimme, innan jag lyckades intala mig att jag inte är vuxen än.
Senaste nytt på yoghurtgängsfronten är att den halvfärdiga projektrapport vi lämnade in för feedback gjorde succé och att vi mer eller mindre har blivit garanterade det högsta och finaste betyget. Exakt hur det är möjligt kan jag inte svara på. Men yoghurtgänget tackar och tar emot de tre bokstäverna och springer iväg med dem, långt från småtjuriga handledare. Viva Lactobacillus Plantarum 299v!
Innan jag ska ta itu med lite mattestudier, så ska jag bara svara offentligt på en fråga som har uppkommit i bloggvärlden: Varför funkar inte tomater att ätas som "handfrukt", som typ äpplen, bananer, päron och apelsiner?
Det simpla svaret är att tomater inte är gott nog. Ensamt smakar tomater surt och beskt. Tomater behöver sina salladskompisar för att smaka gott, dessutom är det kladdigt och söligt. Likväl anser jag att apelsin inte funkar att äta "på-stående-fot", det krävs en kniv och rätt skalteknik för att man ska få ut mesta möjliga ur en apelsin.
Topp-tre: handfrukter:
1. Äpple - slår alla med hästlängder, beroende på att man kan äta hela äpplet. Dettta har dock inte alla förstått.
2. Clementin - finns ju dock bara att tillgå halva året ungefär
3. Banan - men då måste den hanteras varsamt.
Oh, Baby, I'm The Worrying kind