villevire

Tänker inte vara kaxig över att ha prickat rätt vinnare i melodifestivalen. Det hela var ju ganska självklart på förhand, The Ark stod i en klass för sig, i kölvattnet en bra bit bakom släpade Sebastian och Marie Lindberg. Övriga låtar gjorde sig icke besvär alls. Det The Ark gjorde var inte bara bra schlager, det var riktigt bra musik även med normala mått mätt. Och det händer inte ofta i melodifestivalen, det ska gudarna veta. Faktum är att låten har det mesta, för att inte säga att den har allt, och framförallt har den en text som visar lite självdistans och finurlighet. Och det lyser ju för fan om Ola Salo, killen har ju sån utstrålning så att man blir blind. Resten av artisterna liknar mest kameleonter jämte honom. The Ark har seglat upp ganska många placeringar på min lista över svenska artister, The Worrying Kind är absolut det bästa de har gjort någonsin. 

Schlutschnackat om schlager för den här gången. Tävlingen hann ju inte ens bli spännande. Då var ju El Classico bra mycket roligare.

Eftter gårdagens inlägg har det skapats ett mindre diskussionsforum på min blogg om hurvida man är trettio om tio år. Diskutera på ni bara, så ska jag komma med ett litet inlägg också: För tio år sedan var man typ, nästan, 9 år. Det var väldigt längesedan.

Och att inte äta hela äpplet är slöseri med föda. Typ som att köpa en pizza och slänga kanterna. Oförsvarbart.

Oh, Baby, I'm The Worrying Kind