villevire

Efter att ha fått lite klagomål om att min blogg uppdateras alltför sällan så tänkte jag nu göra ett försök att bättra mig och skriva några rader.  För första gången, märkligt nog, kommer ett inlägg att handla om fotboll. För det är på det viset att min fotbollsäsong äntligen har dragit igång på riktigt. Efter att hela hösten mer eller mindre regnade bort, och att jag lyckades skada mig på första träningen efter julupphållet så har det vart väldigt, väldigt kul att få spela lite fotboll igen. Man märker liksom att man har varit borta lite för länge när man faktiskt tycker att det är riktigt kul att springa omkring på leriga grusplaner i snålblåst och duggregn klockan åtta på kvällen.
 Då dessutom halva truppen är skadade eller sjuka, kanske beroende på nämnda snålblåst och duggregn, så har det inneburit att jag faktiskt har fått spela ett par matcher för klubbens A-lag också. Detta kan jämföras med förra säsongen då det blev hela 15 minuters A-lagspel i serien. Och om man så vill: 255 minuter på bänken.
  Den som, knappast frivilligt, var ute förra helgen har möjligtvis ett minne av att det blåste något ohyggligt. Orkanen hindrade ju dock inte att jag fick spela från start på bortaplan mot Varbergs Gif. Nu var det som så att vinden låg i planens breddriktning vilket gjorde det hela lite intressant. Utknuffad på kanten som jag är, så betydde ju detta att jag spenderade halva matchen kastandes inkast. Tror nästan att jag kastade fler inkast i den halvleken än vad jag dittils hade gjort i hela min fotbollskarriär. Detta uppskattade jag inte förrän i andra halvleken då det på min kant hände - absolut ingenting. Framför mig hade jag en hel ocean av (plast)gräs och om bollen bara hade kommit dit någongång, hade jag haft raka vägen mot mål där jag stod på min högerkant. Men nä, det fanns inte en spelare som kunde sparka bollen dit ut i den vinden...
 Det enda som hände i andra halvlek var att jag med en perfekt liten nick, som lurade hela (vår egna) backlinje, spelade fram en motståndarforward som fastställde slutresultatet 2-0 med några minuter kvar. På Astrios hemsida kunde man sedan i matchreferatet läsa om "ett missförstånd" som ledde fram till Varbergs andra mål. Kan säga att det enda missförstånd som skedde, var det mellan mina båda hjärnhalvor. Tycker dock att våra två straffmissar i första halvlek bidrog ännu mer till förlusten, än vad min assist gjorde...
 I tisdags var det så dags för match igen, denna gång på Sannarps konstgräs mot Sennan. Blev hastigt inbytt i halvtid som vänsterback. I sista stund tog dock någon klok tränare beslutet att det var bättre att ha mig som högerback istället. Alla som har sett mig försöka sparka en boll med min vänsterfot förstår varför.
 Desto mer oklart är det varför motståndarna envisades med att anfalla på min kant gång på gång.  Lite ouppvärmd som jag var, tog det inte många minuter innan jag stod och flåsade som en tramporgel. Trots detta tycker jag faktiskt att det gick ganska bra, förutom att jag blev brutalt tunnlad en gång av min motståndare på kanten. I övrigt hade jag full koll på honom. Typ. Man är ju inte direkt Cafú.
Hursomhelst så blev det pisk igen, denna gång med 3-0, en liten tröst är ju dock att bara ett av målen kom i andra halvlek. Å andra sidan var vi ganska utspelade. Framåt så hade vi inte ett enda avslut. Men bakåt var det ju som sagt tätt...  
 Nåja, på lördag väntar ny match, inte helt otroligt ny bänk, denna gång mot Trönninge. Ska det månne bli första vinsten...?