Varför tidernas bästa album är just tidernas bästa album och en hyllning till det.
1974 klev en 24-årig Bruce Springsteen in i en skivstudio i New Jersey. Tidigare hade han släppt två skivor tillsammans med sitt E-street band. Dessa hade dock inte sålt så bra som skivbolaget hade hoppats. Pressen var därför stor på ynglingen att leverera bättre försäljningssiffror.
Målet var att producera det bästa rockalbumet någonsin. Ett och ett halvt år senare av närmast obeskrivligt slit släpptes Born To Run; ett album som kom att förändra inte bara Bruce Springsteens musikkarriär radikalt utan också musikhistorien.
Det ord som bäst beskriver Born To Run är perfektion. Varenda ton, varenda not, varenda frasering träffar mitt i prick. Bara titelspåret tog ett halvår att spela in, Bruce och bandet la på ljudspår efter ljudspår, tills en massiv vägg av ljud slog emot lyssnaren men där det ändå går att urskilja det perfekta i varje instrument.
Born To Run är rockmusik när den är som bäst, aldrig någonsin har musik låtit så bra och kommer heller aldrig att göra. Världens tre bästa låtar finns på skivan, de andra låtarna får nöja sig med en placering bland de trettio bästa.
Varje enskild låt hittar sin egen specifika plats på skivan. Bruce lyckades efter att ha spelat in Born To Run inte bara skapa 7 låtar som är lika bra utan också få dem att låta helt olika. Ingen låt försvinner i mängden på grund av att den bara är en sämre kopia av en annan utan varje låt är lika viktig för skivan. Men samtidigt som de olika så finns det ett övergripande tema, skivan blir till en helhet som börjar med pianot i Thunder Road och slutar med saxofonen i Jungleland.
Vad skivan egentligen handlar om är att våga "get out", att våga släppa taget, att bli fri, vilket berättas med en poetisk känsla som står över allt annat.
Låt mig återvända till denna Thunder Road som kanske är det mest magiska som skapats i musikväg någonsin. Den är ett inbjudningskort, en invitation, till att kasta loss och följa sina drömmar som hela tiden stegras innan den slår över i någon sorts musikalisk orgasm.
Vidare följer sju låtar, sju berättelser som alla skulle kunna utspela sig en och samma sommarnatt på olika platser i stort sett var som helst. Där finns glädje, frustration, kärlek och hopplöshet.
Allt detta är förpackat i det mest stilrena och iögonfallande omslaget som någonsin gjorts.
Skivan gjorde sådan dundersuccé när den släpptes att Bruce hamnade på förstasidorna på de båda amerikanska veckomagasinen Time och Newsweek samma vecka, något som han hittils är ensam om. Musikkritikerna var lyriska, hypen var enorm. Kanske berodde det på att människor kände igen sig i karaktärer texterna kretsar kring eller kanske berodde det på att den utdöende rocken återföddes över en natt.
Vad som mer är anmärkningsvärt är att musiken fortfarande håller. Så här 31 år efter att skivan gjordes känns den fortfarande varken omodern eller föråldrad utan den har överlevt både syntigt 80-tal och äckelpoppigt 90-tal. Kort sagt är den helt tidlös.
Sammanfattningsvis så är Born To Run inte bara Springsteens bästa album - vilket i och för sig säger en hel del - utan också den bästa skivan som någonsin gjorts. Den är ett mästerverk, både musikaliskt och textmässigt, som får honom att framstå som vår tids Mozart, Bach eller Beethoven. Helt enkelt perfekt.
En rapport från skolans bistra värld.
Tänk dig att du för lite drygt två år sedan valde det Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Du hade sett alla informationsblad där skolan lockar med diverse fräcka och coola kurser där man får ha på sig kemirock och kolla på blåa vätskor i provrör. Det verkar ju riktigt trevligt tänker du, dessutom kan man bli typ vad som helst, så man behöver inte bestämma sig för vad man vill göra i framtiden redan nu.
Första dagen i skolan blir du utvald att gå på en mycket mindre skola än den du hade tänkt först, men det gör inte så mycket för på den lilla skolan lovar de att du kan läsa alla kurser du kan på den stora och inte bara det, du får läsa kurserna på ett smartare sätt, får vissa kurser gratis, mjuka stolar i klassrummet, en egen datasal, schema utan håltimmar och eftersom det är en liten skola blir det jättemysigt med avspända relationer till lärarna.
Första året blir riktigt positiv, dagarna är visserligen långa men lärarna är engagerade och stämningen på den lilla skolan är bra.
Andra året funkar också, visst, eftersom det kommit två nya klasser är du ju inte lika prioriterad längre, men det är fortfarande bättre än på den stora skolan du hade valt en gång i tiden.
Men när tredje året sedan börjar, anar du ugglor i mossen. Du och din klass blir förpassade bort från ditt vanliga klassrum upp till den stekheta övervåningen, inte blir det bättre av att klassen består av hela 30 elever, något som du tidigare haft överseende med (du kan ju inte få allt). De mjuka stolarna är nu utbytta mot nåt som kan liknas vid tortyrredskap. Någon datasal får du inte heller tillgång till, för de har de yngre årskurserna lagt beslag på. Istället för att fem lärare jobbar på den lilla skolan, så jobbar där nu...ähhh...många. Behöver du prata med en lärare kan du nu inte bara gå in i lärarrummet och slå sig ned vid fikabordet utan måste "boka möte". Schemat det tredje året blir inte heller någon höjdare, det är lyckligtvis inte helt späckat men i gengäld finns det stora tomma hål då du inte kan göra någonting någonstans för det finns inga datasalar att vara i (det har uppenbarligen uppunnits ett bokningsystem där de yngre årskurserna har företräde då det är "deras" datasalar).
Då tänker du så här: jaja, det är ingen skillnad mot den stora skolan längre, men det kan väl vara OK, ingenting bra varar för evigt och du kan ju fortfarande läsa alla kurser de gör på stora skolan och välja fler kurser än de kan.
Men icke. Först blir du ombedd att välja bort några av dina valda kurser eftersom du har valt så många och kurser kostar pengar. Synd då att alla roliga och fräna kurser finns i årskurs 3 och det är dessa du längtat efter hela tvåan, då du läst lite tråkiga kurser bara för att du kan för beskedet från lärarna har varit: "Du kan läsa i stort sett hur många kurser som helst".
Du accepterar detta och ser fram emot att du iallafall har blivit lovad att läsa en fräck kurs.
Men icke. Du skulle läsa den fräcka kursen på den stora skolan därför att den inte finns på den lilla skolan men den fräcka kursen ligger på en annorlunda schemaposition och den stora skolan har inte meddelat den lilla om detta. Den lilla skolan har därför gjort sitt schema utan att tänka på den fräcka kursen. "Nej", säger de på den lilla skolan, "Du kan inte gå den här kursen" och skyller det hela på den stora skolan. På den stora skolan säger de att de inte kan göra nåt åt saken för det går absolut inte att ändra på schemat. Det de egentligen menar är att de skiter i den lilla utbrytarskolan.
Den lilla skolan gör ingenting åt saken trots att de vet att du långt tidigare valt kursen och att de kunde kollat på vilken schemaposition den låg och att du absolut aldrig någongång bett om att få gå på den lilla skolan som inte erbjuder fräcka kurser.
Da Vinci - Den lilla skolans omöjligheter, den stora skolans nackdelar.