villevire

På gymmet idag träffade jag en kille som jag läste franska tillsammans med förra året. Då han är ett år äldre så tog han följdaktligen studenten i somras. Sedan dess hade det hänt en hel del med honom.   Han berättade för mig att han hade blivit religiös när han hade varit på någon sorts kristet möte. Helt frälst hade han blivit och hade uppenbarligen hittat jesus inom sig just den dagen. I somras hade han varit i Tyskland och Rumänien där han på religiösa träffar varit med om när folk hade blivit "helade". Han berättade om en flicka som hade fått synen tillbaka och om folk vars för korta ena ben hade växt ut endast tack vare bön. 
Jag trodde först att han drev med mig, han är en sådan som ser allt annat än religiös ut, men jag tror inte att han gjorde det. Han predikade en stund  för mig, om hur Adam & Eva hade skilt människan från gud och om hur Jesus hade tagit på sig människornas synder och offrat sig till gud.
Nu är det som så att jag är väldigt skeptisk till religion i allmänhet, och är inte det minsta troende själv, men jag tycker ändå man ska vara öppen för vad andra har att säga, så jag stod kvar och lyssnade på honom. Särskilt så här i juletider kändes det helt rätt, man får ju trots allt inte glömma bort varför vi firar jul.
När jag skulle gå så undrade han om jag inte hade ont någonstans. Och eftersom jag har haft ont i ett knä sedan jag vred till detf ör några veckor sedan, så sa jag det.
"Får jag be för dig?" frågade han då. Tja, det kan ju vara värt ett försök, tänkte jag, man vet ju inte förrän man har testat. Så han tog med fingertopparna på mig samtidigt som han bad till gud om heling för mitt knä. Efteråt frågade han om jag inte kände liksom ett elektriskt fält i knät. "Nja, det vill jag inte påstå, men det kanske kommer", svarade jag. "Jo, vissa känner ingenting när man ber, men så vaknar de på natten och så knakar det i ryggkotorna och de blir botade".
Vi får väl se hur knät känns dagarna framöver, slutar det göra ont lär man väl börja fundera lite...Om inte annat så är det väl det ultimata julstämningshöjaren om Jesus och Gud botar mitt knä.

Annars så måste jag tyvärr meddela att julstämningsbarometern sjönk i veckan, den är nog omvänt proportionell mot temperaturen (i Kelvingrader). Detta trots att vi var och handlade gran igår (en riktigt fin en), julklapparna är fixade och det ligger en gigantisk skinka i kylskåpet. Ska julstämningsbarometern komma över godkändnivån får den allt göra en duktig spurt nu.
_{**************************Man undrar varför det säljs gröna barrträd och hur man kunde
^{***************************missa att röd rock och skägg blev på modet så snabbt.}
Tomten är död}-----------------------------------^------------------------------------------------_{Tindrande ögon och blänkande julgranskulor.}

Avslutningsvis del två i min vett och etikett-bok för MSN. Dagens fråga är: Hur väl ska man känna en person för att lägga till denna på MSN? Ska man ha pratat live först? Eller är det fritt fram att tränga sig på vem som helst? 

Att min blogg uppdateras så sällan beror absolut inte på att jag har bättre saker för mig i vintermörkret, utan mer på att det inte finns så mycket att skriva om, när dagarna är lika spännande som spektrofotometriska analysmetoder (vilka jag har försökt att läsa om idag). Men låt mig delge lite av vad som faktiskt är värt att nämna.

Igår åt jag julbord. För att beskriva mängderna kan jag säga att det var ett sådant tillfälle att när man är klar, då sitter man där och funderar på hur man någonsin under alla omständigheter kunde tycka att sillen, rödbetssalladen och skinkan var lockande för sisådär en timme sedan. Ungefär samma fenomen som på gymmet (vilket jag var tvunget att uppsöka efter detta frosseri) när man ska lyfta något den där sista repetitionen och man är fullständigt övertygad om att ingen människa i hela världen skulle orka lyfta samma sak och man kan inte förstå på något sätt hur man själv kunde tycka att de tre första lyften var lätta.

Huruvida julbordet bidrog till den illusion som kallas julstämning vet jag inte men idag fick julstämningsbarometern en liten knuff när syrran bakade pepparkakor och jag läste om just dessa spektrofotometriska analysmetoder till "Springsteen-sjunger-jullåtar-cd:n".
Just nu ser julstämningsbarometern ut ungefär så här:
                                                                                              
*************************************************** Lätt doft av pepparkakor,                                                              
*************************************************** man tycker att julmusik faktiskt  är bra.         
Tomten är död----------------------------------------------------------^--------------------------------------Gnistrande snö och bjällerklang

                                                                                                                                             
                                                                                                                
Slutligen en fråga jag har funderat på rörande det kommunikationssätt vi främst använder idag och som vållade stora åsiktsyttringar på en annan blogg; MSN.
Hur länge ska en konversation ha stått stilla för att man inte ska behöva säga hejdå till personen när man loggar ut...? Det verkar finnas någon sorts outtalad tidsgräns för när man kan logga ut utan att säga något till den man har pratat med tidigare... Det tål att funderas på...

De som har läst dagens Hallandspost har väl knappast undgått att notera artikeln om mig och mina klasskamrater med anledning av den "triotarr" vi har byggt i ämnet fysik.  Inte kunde vi ana att den hade ett sådant nyhetsvärde när vi stod och snickrade ihop bitar från ett gammalt skrivbord i Jonas garage, även om den låter riktigt bra ibland. Vi har till och med lärt oss att spela "Lille Katt" på den...
För säkerhetens skull lägger jag ut länken: http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=191441

Om ni ursäktar mitt ego, så bör det också nämnas att det som Hampus, vars biceps upptar oproportionerligt stor del av bilden, säger, har han kapat ganska rejält från den text jag skrev om triotarren...
 

Jag hade ljugit om jag inte hade sagt att jag som de flesta andra tycker att julen är trevlig och mysig på alla sätt och vis. Jag tycker bara att det gick lite för snabbt in i den illusion som kallas julstämning.
När jag lämnade sängen i söndagsmorse vid sisådär framåt tolvsnåret fick jag en smärre chock. I fönstret satt julgardiner, adventsstaken var framme och det var lussekattsbak i köket. Julen trängde sig på ännu mer framåt eftermiddagen när jag släpade mig iväg till julskyltningen där jag  trängdes(bor det så mycket folk i Halmstad?!)  bland julkrubbor,  presentpapper och lucior.  Hemma efteråt blev det förstaadventtraditionsenligt minijulbord.
Mentalt är jag kvar någonstans i September tror jag;det var ju nyss Midsommar ! Jag är inte redo för jul än; det har knappt varit höst; jag har bara nyss kommit över spykänslorna från förra årets julmat, jag kan fortfarande varenda satans bildruta i Kalle Anka, jag är fortfarande tjock efter julgodiset, har typ färs kvar på händerna efter att ha gjort köttbullar förra julen och jag har inte ens hittat några nya julklappar att önska mig!
Mitt förslag är att vi allesammans skjuter på julen till februari, då det dessutom är chans till snö (man får ju för guds skull knarka om man ska känna julstämning i det här vädret!). Vill Jesus ha födelsedagsparty kan hans vänner ordna det till jul ändå.  Alternativt hoppar vi över julen det här året och satsar lite extra på nästa istället, julen kommer annars att drabbas av samma effekt som hockey-VM, det går så ofta och på så fel tidpunkt att ingen längre bryr sig.
Vidtas inte någon av dessa åtgärder vet jag inte hur jag ska hantera de kommande veckorna utan att bli den mest julhatande människan någonsin.

// Viktor som för att lindra chocken intar stora mängder glögg och pepparkakor.