villevire

Jag läste någonstans att om man vill hålla en blogg "vid liv" så ska man mäkta med minst 4 inlägg om dagen. Om dagen. Om inte min blogg har förpassats till sin sista vila, så har den nu legat ett tag i djup höstkoma. Jag skäms dock inte ett dugg för detta, har jag inte någonting att skriva, tänker jag inte skriva det. Men var så säker; jag läser alla bloggar jag kommer över.

Hursomhelst, mina dagar är numera inte särskilt varierade - heltidsjobb tar sin tid - de största problem jag har att fundera över är om det finns någon lämplig låda att förpacka purjolöken i eller var på rullpallen jag ska lägga vitkålen, i en äppellåda eller längst ned under ett mellanlägg? Ohyggligt utmanande och stimuleranade jobb alltså. 

I förra inlägget berättade jag att inte riktigt allt står rätt till kring miljöbiten på Servera även om de säger att de jobbar hårt för att vara miljövänliga. Senaste tiden har jag upptäckt några saker till som inte verkar helt genomtänkta enligt mig. Och denna gång blir jag nästan, men bara nästan, lite upprörd.

Till att börja med så har jag upptäckt att en av våra päronsorter, anjou-päron, är importerade från, håll i er nu, USA. Någon har alltså kommit på den smarta idén att flyga helt vanliga päron genom åtta tidszoner för att våra snoriga dagisbarn ska kunna äta dessa till mellanmål. Plötsligt framstår äpplena från sydeuropa som tämligen lokalproducerade.
 Vad som dessutom är lite speciellt med dessa päron är att där de ligger i sin tjugo-kiloslåda, är varje päron omsorgsfullt inslaget i silkespapper. Typ halva lådan består av papper.  Det är lång väg kvar alltså...

Vad som också gör mig lite mörkrädd är att Serveras chaufförer, precis som vi expeditörer, jobbar på ackord. De får alltså högre lön beroende på ju mer de hinner med. Som lastbilschaufförer!
 En liten hastighetsökning med sisådär 10 km/h kan kanske ge några hundralappar extra i plånboken i slutet av månaden. 120 km/h på motorvägen kan kanske ge en ny platt-TV framåt jul. 70 km/h på den femtioväg jag går två meter bredvid varje morgon kan så småningom ge en sprillans ny mobiltelefon. Eller mig en 20 tons, 24-meters lastbil rätt in mellan skulderbladen i 70 kilometer i timmen. 

Nåja.