Lite småplock från veckan i Tignes.
Så var man då hemma igen efter en kanonvecka i Alperna. Det enda som gick fel på hela veckan var att jag glömde mitt inhandlade ölflak på bussen hem. Lär aldrig få se det igen…Men bortsett från det; Fin skidåkning i värdens största och vackraste pistsystem, strålande väder, kalasmat och alltid lika trevliga vänner gjorde det till en fulländad skidsemester. Eller, vadå? Semester...? När man efter dagens strapatser i backen släpar sig upp för fyra trappor till rummet, på 2000 meters höjd, så är väl kanske inte semester det första ordet man använder. Men kul var det!
Istället för att berätta exakt hur fint det var bland bergen och vilka stupbranta backar vi kastade oss ut för tänkte jag slänga upp lite bilder här. Problemet är dock att jag inte plåtade någonting själv (det sköter andra så bra, så) och det lär dröja några dagar innan jag lyckas få tag på bilderna; men huvudparten av min bloggs läsare var ju ändå med på resan så dessa vet ju redan.
Då tänkte jag istället nämna några rader om sådant som inte går att beskriva i bilder. Som när jag lyckades hamna på en liten scen inför en massa fransmän sjungandes (i mikrofon såklart) diverse låtar.
Det hela började med att vi (Jag och resten av gänget) beslöt oss för att delta i kvällens sociala aktivitet som innebar ett musikquiz i "hotellets" samlingssal. Denna spännande lilla tävling inleddes med att vi i våra olika lag bara skulle klura ut låtnamn och artist till lite halvkända melodier, under ledning av en genomgalen fransman som studsade runt som en Duracellkanin och ropade fransk slang i mikrofon. Säkert började han hata oss svenskar efter ett tag eftersom han hela tiden fick gå fram till oss och förklara på engelska vad vi skulle göra (fransoser tror fortfarande att franskan är ledande språket i världen uppenbarligen). När så småningom denna del av tävlingen så småningom var slut så förstod vi att han ville ha upp en person från varje lag på scenen. Och eftersom jag, som iallafall fixar några fraser på franska, kände mitt ansvar mot övriga lagmedlemmar på grund av detta, och inte lider av någon större scenskräck, reste jag mig strax och gick upp på scenen tillsammans med Sebastian (från det andra svenska laget). Uppställda på en rad tillsammans med ett tiotal fransoser längs med scenkanten tänkte jag att " Vi ska väl få reda på resultatet eller nåt, i värsta fall behöva svara på musikfrågor. ", samtidigt som jag gör allt för att snappa upp något av vad den galna tävlingsledaren skriker. Och plötsligt hör jag något som till och med jag vet vad det betyder; "ON VA CHANTER!!!". I detta ögonblick anar jag att jag kanske inte är den allra bäst lämpade för denna uppgift. Jag vill till en början inte riktigt tro på att jag har hört rätt, utan när fransmannen går förbi och frågar om jag och Sebastian har förstått, säger jag "No...On va Chanter?". Imponerad av min briljanta franska tittar han bara glatt på mig och säger "Yeeeees!" (självklart med fransk brytning). Denna lilla tävling går alltså ut på att vi var och en ska ta ton i mikrofonen och sjunga lite, och är det något jag vet efter ett antal kareokekvällar, är det att det inte riktigt är min grej. Ut åker man om man inte kommer på någon låt. Men, men, inför denna storpublik kan man ju inte gärna balla ur. Så första gången jag får mikrofonen uppstucken under näsan har jag iallafall klurat ut att "Mama Mia" nog kan funka och drar igång refrängen. Genom att sedan hanka mig fram på lite Beatles, svenska klassiker och lite Bruce, lyckas jag hålla mig kvar i tävlingen. Hur många toner jag prickade i dessa låtar låter jag dock vara osagt, även om jag valde låtar som skulle passa min (minst sagt begränsade) sångröst. Till min stora förvåning märker jag att några av de inte helt nyktra fransoserna åker väck en efter en. Och genom en hel del låtförslag från mina lagkamrater i publiken, är jag snart ensam kvar med en fransyska på scenen. Men när fransmannen som leder hela grejen lyckas avbryta hjälpen från mina lagkamrater slår snart hjärnstilleståndet till och jag tvingas erkänna mig besegrad, men får iallafall äntligen lämna scenen.
Tyvärr vet jag att det finns videoklipp från denna tävling på ett antal kameror. Videoklipp som jag skulle betala dyrt för att förstöra. Men framförallt vill jag poängtera att jag slog Sebastian.
En som fick höra om min sånginsats var vår helsköna skidlärarinna/guide Mylène. Redan första dagen släpade hon ut oss utanför pisten bland pucklar höra som galgberget, typ.
Men ned kom vi varje gång och jag är hundra gånger bättre skidåkare nu än för lite drygt en vecka sedan.
Hennes franskengelska var hur kul att lyssna på som helst; "In the 'ivy snow, be on yur agdes to cyt the snow, and be carefyl when yuu travers thy slope" Typ.
"Merde! Comment on-dit?" fick vi höra ganska ofta när hon inte visste vad hon skulle säga. Skönt franskt vulgär var hon också,. "Girls, imagine your favourite actor between your legs when you practice carving".
F'låt.
På fredagskvällen rev svenskarna Café Caz i Tignes. Sånt party lär de aldrig har sett där. Fransoserna bara stirrade. Kan ha berott på att det annars brukar vara en stillsam liten pub. Själv fick jag svara på frågor om svenska campingplatser från en nyfiken belgare.
Och ingenting är så kul som att se 40+are dansa. Utom att se Sebastian dansa, förstås.
Under veckan hann vi även med att vara med på fransk vattengympa. Då det inte fanns så mycket annat att göra i badhuset frågade några av oss om vi inte fick vara med bland tanterna som stod i ena hörnet av bassängen och gympade. "Oui!" svarade badvakten, i hoppade vi och körde så att bubblorna rök bland tanterna i badmössor.
I övrigt vill jag poängtera att absolut ingenting annat hände under vattengympan.
Resten av den underbara veckan får som sagt bilderna tala för, om man är lite tålmodig och väntar ett par dagar.
Istället för att berätta exakt hur fint det var bland bergen och vilka stupbranta backar vi kastade oss ut för tänkte jag slänga upp lite bilder här. Problemet är dock att jag inte plåtade någonting själv (det sköter andra så bra, så) och det lär dröja några dagar innan jag lyckas få tag på bilderna; men huvudparten av min bloggs läsare var ju ändå med på resan så dessa vet ju redan.
Då tänkte jag istället nämna några rader om sådant som inte går att beskriva i bilder. Som när jag lyckades hamna på en liten scen inför en massa fransmän sjungandes (i mikrofon såklart) diverse låtar.
Det hela började med att vi (Jag och resten av gänget) beslöt oss för att delta i kvällens sociala aktivitet som innebar ett musikquiz i "hotellets" samlingssal. Denna spännande lilla tävling inleddes med att vi i våra olika lag bara skulle klura ut låtnamn och artist till lite halvkända melodier, under ledning av en genomgalen fransman som studsade runt som en Duracellkanin och ropade fransk slang i mikrofon. Säkert började han hata oss svenskar efter ett tag eftersom han hela tiden fick gå fram till oss och förklara på engelska vad vi skulle göra (fransoser tror fortfarande att franskan är ledande språket i världen uppenbarligen). När så småningom denna del av tävlingen så småningom var slut så förstod vi att han ville ha upp en person från varje lag på scenen. Och eftersom jag, som iallafall fixar några fraser på franska, kände mitt ansvar mot övriga lagmedlemmar på grund av detta, och inte lider av någon större scenskräck, reste jag mig strax och gick upp på scenen tillsammans med Sebastian (från det andra svenska laget). Uppställda på en rad tillsammans med ett tiotal fransoser längs med scenkanten tänkte jag att " Vi ska väl få reda på resultatet eller nåt, i värsta fall behöva svara på musikfrågor. ", samtidigt som jag gör allt för att snappa upp något av vad den galna tävlingsledaren skriker. Och plötsligt hör jag något som till och med jag vet vad det betyder; "ON VA CHANTER!!!". I detta ögonblick anar jag att jag kanske inte är den allra bäst lämpade för denna uppgift. Jag vill till en början inte riktigt tro på att jag har hört rätt, utan när fransmannen går förbi och frågar om jag och Sebastian har förstått, säger jag "No...On va Chanter?". Imponerad av min briljanta franska tittar han bara glatt på mig och säger "Yeeeees!" (självklart med fransk brytning). Denna lilla tävling går alltså ut på att vi var och en ska ta ton i mikrofonen och sjunga lite, och är det något jag vet efter ett antal kareokekvällar, är det att det inte riktigt är min grej. Ut åker man om man inte kommer på någon låt. Men, men, inför denna storpublik kan man ju inte gärna balla ur. Så första gången jag får mikrofonen uppstucken under näsan har jag iallafall klurat ut att "Mama Mia" nog kan funka och drar igång refrängen. Genom att sedan hanka mig fram på lite Beatles, svenska klassiker och lite Bruce, lyckas jag hålla mig kvar i tävlingen. Hur många toner jag prickade i dessa låtar låter jag dock vara osagt, även om jag valde låtar som skulle passa min (minst sagt begränsade) sångröst. Till min stora förvåning märker jag att några av de inte helt nyktra fransoserna åker väck en efter en. Och genom en hel del låtförslag från mina lagkamrater i publiken, är jag snart ensam kvar med en fransyska på scenen. Men när fransmannen som leder hela grejen lyckas avbryta hjälpen från mina lagkamrater slår snart hjärnstilleståndet till och jag tvingas erkänna mig besegrad, men får iallafall äntligen lämna scenen.
Tyvärr vet jag att det finns videoklipp från denna tävling på ett antal kameror. Videoklipp som jag skulle betala dyrt för att förstöra. Men framförallt vill jag poängtera att jag slog Sebastian.
En som fick höra om min sånginsats var vår helsköna skidlärarinna/guide Mylène. Redan första dagen släpade hon ut oss utanför pisten bland pucklar höra som galgberget, typ.
Men ned kom vi varje gång och jag är hundra gånger bättre skidåkare nu än för lite drygt en vecka sedan.
Hennes franskengelska var hur kul att lyssna på som helst; "In the 'ivy snow, be on yur agdes to cyt the snow, and be carefyl when yuu travers thy slope" Typ.
"Merde! Comment on-dit?" fick vi höra ganska ofta när hon inte visste vad hon skulle säga. Skönt franskt vulgär var hon också,. "Girls, imagine your favourite actor between your legs when you practice carving".
F'låt.
På fredagskvällen rev svenskarna Café Caz i Tignes. Sånt party lär de aldrig har sett där. Fransoserna bara stirrade. Kan ha berott på att det annars brukar vara en stillsam liten pub. Själv fick jag svara på frågor om svenska campingplatser från en nyfiken belgare.
Och ingenting är så kul som att se 40+are dansa. Utom att se Sebastian dansa, förstås.
Under veckan hann vi även med att vara med på fransk vattengympa. Då det inte fanns så mycket annat att göra i badhuset frågade några av oss om vi inte fick vara med bland tanterna som stod i ena hörnet av bassängen och gympade. "Oui!" svarade badvakten, i hoppade vi och körde så att bubblorna rök bland tanterna i badmössor.
I övrigt vill jag poängtera att absolut ingenting annat hände under vattengympan.
Resten av den underbara veckan får som sagt bilderna tala för, om man är lite tålmodig och väntar ett par dagar.
Kommentarer
Postat av: Mattias
CAFÉ CAZ IN OUR HEARTS!
Och musikquizet förstås :D
Trackback