villevire

Den som har läst mitt förra inlägg (ett inlägg som skrevs för över en månad sedan, men sitter man i skolan och skriver massa svammelanalyser om döden och medeltida böcker om dagarna sätter man sig inte gärna framför datorn och gör likadant när man kommer hem) kan nog gissa att jag råkar ha en viss böjelse för en viss artist och hans musik; nämligen The Boss himself, Bruce Springsteen. 
Ända sedan en magisk kväll på Ullevi för mer än tre år sedan har jag ansett att vad den mannen skapat i musikväg är oöverträffbart, och sättet han framför det på scenen står över och framför allt annat. Detta märks inte minst på min musiksamling som jag undersökte i veckan; av ca 5000 låtar på min dator, (endast gud vet hur många av dem som laddats ned illegalt) så var lite drygt 1600 med min husgud. Med andra ord så utgör Bruce en knapp tredjedel av all musik jag har, mest i former av liveinspelningar i urtaskigt ljud från någongång för längesedan. 

Bruce på Ullevi 2003 var den första stora konserten jag var på, och från den dagen vet jag precis och exakt vilken musik jag gillar och alltid kommer att gilla.
Mitt konsertsällskap den kvällen, som jag är för evigt tacksam för att han släpade med mig, sa någonting just då som han skulle ha väldigt rätt i: "Viktor, du vet att eftersom det här är din första konsert så kommer alla du går på senare i livet att jämföras med just den här, och ingen av dem kommer att vara i närheten av lika bra". Så här tre år efter kan jag inte annat än erkänna att han hade väldigt rätt.
ALLA konserter jag går på jämför jag med Bruce och ingen har ens varit i närheten. Jag står på Winnerbäck, jag står på Moneybrother, jag står på Håkan Hellström och tänker "tänk om det hade varit Bruce". Alla får de jämföras med Bruce, och även om vissa av dem kommer upp nästan i samma klass på något plan så faller de ändå platt när man ser helheten.  Jag drömmer mig bort och föreställer mig att det är Bruce som står där framför mig och rockar loss för allt vad tygen håller. Börjar nästan gråta för hur bra det är i min drömvärld.
Så gör jag inte för att jag tycker de konserter jag går på är dåliga, utan för att jag vet att det hade kunnat vara Bruce. Jag har svårt att ryckas med för att jag vet att de som står på scenen inte är i närheten av The Boss. Tittar mig omkring på publiken och tänker "om de bara visste hur mycket bättre det kan vara".
Efter konserten när alla mina kompisar är helt lyckorusiga, är jag helt likgiltig av Brucesjuka och säger något i stil med: "Det var väl bra".
Sedan går jag hem, lägger en Live-DVD med Bruce i datorn och får någon sorts tretimmarsorgasm, ståpäls och glädjetårar medan jag önskar att alla bara visste hur fruktansvärt bra det är.
Men det är också det som är det fina med Brucesjukan, att jag alltid vet att jag har någon musik som jag kan återvända till, som jag vet att jag gillar hur mycket annat halvbra jag utsätts för. Såklart försöker jag få andra att inse samma sak som jag, men hittils har jag inte fått någon att faktiskt gilla Bruce mer än någon enstaka låt. Nu har jag snart beslutat mig för att ge upp, jag ska sluta terrorisera mina vänner med Bruce och låta dem gå ovetande om att de missar den mest essentiella och perfekta rockmusiken som någonsin gjorts. Jag ska låta dem stå på sina konserter och skråla med i någon trevlig refräng medan jag undrar vad sjuttsicken det är för låt, och varför jag inte lyssnat på den, istället för Bruce, innan konserten, samtidigt som jag fantiserar om att det hade kunnat vara Bruce framför mig och hur mycket lyckligare jag hade varit då.