Veckans matcher
Efter att ha fått lite klagomål om att min blogg uppdateras alltför sällan så tänkte jag nu göra ett försök att bättra mig och skriva några rader. För första gången, märkligt nog, kommer ett inlägg att handla om fotboll. För det är på det viset att min fotbollsäsong äntligen har dragit igång på riktigt. Efter att hela hösten mer eller mindre regnade bort, och att jag lyckades skada mig på första träningen efter julupphållet så har det vart väldigt, väldigt kul att få spela lite fotboll igen. Man märker liksom att man har varit borta lite för länge när man faktiskt tycker att det är riktigt kul att springa omkring på leriga grusplaner i snålblåst och duggregn klockan åtta på kvällen.
Då dessutom halva truppen är skadade eller sjuka, kanske beroende på nämnda snålblåst och duggregn, så har det inneburit att jag faktiskt har fått spela ett par matcher för klubbens A-lag också. Detta kan jämföras med förra säsongen då det blev hela 15 minuters A-lagspel i serien. Och om man så vill: 255 minuter på bänken.
Den som, knappast frivilligt, var ute förra helgen har möjligtvis ett minne av att det blåste något ohyggligt. Orkanen hindrade ju dock inte att jag fick spela från start på bortaplan mot Varbergs Gif. Nu var det som så att vinden låg i planens breddriktning vilket gjorde det hela lite intressant. Utknuffad på kanten som jag är, så betydde ju detta att jag spenderade halva matchen kastandes inkast. Tror nästan att jag kastade fler inkast i den halvleken än vad jag dittils hade gjort i hela min fotbollskarriär. Detta uppskattade jag inte förrän i andra halvleken då det på min kant hände - absolut ingenting. Framför mig hade jag en hel ocean av (plast)gräs och om bollen bara hade kommit dit någongång, hade jag haft raka vägen mot mål där jag stod på min högerkant. Men nä, det fanns inte en spelare som kunde sparka bollen dit ut i den vinden...
Det enda som hände i andra halvlek var att jag med en perfekt liten nick, som lurade hela (vår egna) backlinje, spelade fram en motståndarforward som fastställde slutresultatet 2-0 med några minuter kvar. På Astrios hemsida kunde man sedan i matchreferatet läsa om "ett missförstånd" som ledde fram till Varbergs andra mål. Kan säga att det enda missförstånd som skedde, var det mellan mina båda hjärnhalvor. Tycker dock att våra två straffmissar i första halvlek bidrog ännu mer till förlusten, än vad min assist gjorde...
I tisdags var det så dags för match igen, denna gång på Sannarps konstgräs mot Sennan. Blev hastigt inbytt i halvtid som vänsterback. I sista stund tog dock någon klok tränare beslutet att det var bättre att ha mig som högerback istället. Alla som har sett mig försöka sparka en boll med min vänsterfot förstår varför.
Desto mer oklart är det varför motståndarna envisades med att anfalla på min kant gång på gång. Lite ouppvärmd som jag var, tog det inte många minuter innan jag stod och flåsade som en tramporgel. Trots detta tycker jag faktiskt att det gick ganska bra, förutom att jag blev brutalt tunnlad en gång av min motståndare på kanten. I övrigt hade jag full koll på honom. Typ. Man är ju inte direkt Cafú.
Hursomhelst så blev det pisk igen, denna gång med 3-0, en liten tröst är ju dock att bara ett av målen kom i andra halvlek. Å andra sidan var vi ganska utspelade. Framåt så hade vi inte ett enda avslut. Men bakåt var det ju som sagt tätt...
Nåja, på lördag väntar ny match, inte helt otroligt ny bänk, denna gång mot Trönninge. Ska det månne bli första vinsten...?
Då dessutom halva truppen är skadade eller sjuka, kanske beroende på nämnda snålblåst och duggregn, så har det inneburit att jag faktiskt har fått spela ett par matcher för klubbens A-lag också. Detta kan jämföras med förra säsongen då det blev hela 15 minuters A-lagspel i serien. Och om man så vill: 255 minuter på bänken.
Den som, knappast frivilligt, var ute förra helgen har möjligtvis ett minne av att det blåste något ohyggligt. Orkanen hindrade ju dock inte att jag fick spela från start på bortaplan mot Varbergs Gif. Nu var det som så att vinden låg i planens breddriktning vilket gjorde det hela lite intressant. Utknuffad på kanten som jag är, så betydde ju detta att jag spenderade halva matchen kastandes inkast. Tror nästan att jag kastade fler inkast i den halvleken än vad jag dittils hade gjort i hela min fotbollskarriär. Detta uppskattade jag inte förrän i andra halvleken då det på min kant hände - absolut ingenting. Framför mig hade jag en hel ocean av (plast)gräs och om bollen bara hade kommit dit någongång, hade jag haft raka vägen mot mål där jag stod på min högerkant. Men nä, det fanns inte en spelare som kunde sparka bollen dit ut i den vinden...
Det enda som hände i andra halvlek var att jag med en perfekt liten nick, som lurade hela (vår egna) backlinje, spelade fram en motståndarforward som fastställde slutresultatet 2-0 med några minuter kvar. På Astrios hemsida kunde man sedan i matchreferatet läsa om "ett missförstånd" som ledde fram till Varbergs andra mål. Kan säga att det enda missförstånd som skedde, var det mellan mina båda hjärnhalvor. Tycker dock att våra två straffmissar i första halvlek bidrog ännu mer till förlusten, än vad min assist gjorde...
I tisdags var det så dags för match igen, denna gång på Sannarps konstgräs mot Sennan. Blev hastigt inbytt i halvtid som vänsterback. I sista stund tog dock någon klok tränare beslutet att det var bättre att ha mig som högerback istället. Alla som har sett mig försöka sparka en boll med min vänsterfot förstår varför.
Desto mer oklart är det varför motståndarna envisades med att anfalla på min kant gång på gång. Lite ouppvärmd som jag var, tog det inte många minuter innan jag stod och flåsade som en tramporgel. Trots detta tycker jag faktiskt att det gick ganska bra, förutom att jag blev brutalt tunnlad en gång av min motståndare på kanten. I övrigt hade jag full koll på honom. Typ. Man är ju inte direkt Cafú.
Hursomhelst så blev det pisk igen, denna gång med 3-0, en liten tröst är ju dock att bara ett av målen kom i andra halvlek. Å andra sidan var vi ganska utspelade. Framåt så hade vi inte ett enda avslut. Men bakåt var det ju som sagt tätt...
Nåja, på lördag väntar ny match, inte helt otroligt ny bänk, denna gång mot Trönninge. Ska det månne bli första vinsten...?
En välförtjänt hyllning.
Tänker inte vara kaxig över att ha prickat rätt vinnare i melodifestivalen. Det hela var ju ganska självklart på förhand, The Ark stod i en klass för sig, i kölvattnet en bra bit bakom släpade Sebastian och Marie Lindberg. Övriga låtar gjorde sig icke besvär alls. Det The Ark gjorde var inte bara bra schlager, det var riktigt bra musik även med normala mått mätt. Och det händer inte ofta i melodifestivalen, det ska gudarna veta. Faktum är att låten har det mesta, för att inte säga att den har allt, och framförallt har den en text som visar lite självdistans och finurlighet. Och det lyser ju för fan om Ola Salo, killen har ju sån utstrålning så att man blir blind. Resten av artisterna liknar mest kameleonter jämte honom. The Ark har seglat upp ganska många placeringar på min lista över svenska artister, The Worrying Kind är absolut det bästa de har gjort någonsin.
Schlutschnackat om schlager för den här gången. Tävlingen hann ju inte ens bli spännande. Då var ju El Classico bra mycket roligare.
Eftter gårdagens inlägg har det skapats ett mindre diskussionsforum på min blogg om hurvida man är trettio om tio år. Diskutera på ni bara, så ska jag komma med ett litet inlägg också: För tio år sedan var man typ, nästan, 9 år. Det var väldigt längesedan.
Och att inte äta hela äpplet är slöseri med föda. Typ som att köpa en pizza och slänga kanterna. Oförsvarbart.
Oh, Baby, I'm The Worrying Kind
Schlutschnackat om schlager för den här gången. Tävlingen hann ju inte ens bli spännande. Då var ju El Classico bra mycket roligare.
Eftter gårdagens inlägg har det skapats ett mindre diskussionsforum på min blogg om hurvida man är trettio om tio år. Diskutera på ni bara, så ska jag komma med ett litet inlägg också: För tio år sedan var man typ, nästan, 9 år. Det var väldigt längesedan.
Och att inte äta hela äpplet är slöseri med föda. Typ som att köpa en pizza och slänga kanterna. Oförsvarbart.
Oh, Baby, I'm The Worrying Kind
Melodifestival och annat
Ikväll är det melodifestivalen. Den stora finalen. Jag vet inte varför, men av någon märklig anledning har jag faktiskt en viss böjelse för just denna lätt hemska tävling. Några gånger varje år kan jag faktiskt tänka mig att sänka min musiksmak (eller, vissa anser ju att jag höjer den...) till att sitta som fastnaglad framför TV:n och titta på detta spektakel. Jag vill dock poängtera att jag på de flesta andra sätt är en ganska normal, numera, 19-åring. Men även solen har ju sina fläckar...
Hursomhelst, ikväll vinner The Ark, deras låt krossar det mesta av motståndet, den är faktiskt helt lysande. Framförallt så slipper man äckliga discobeat i bakgrunden och en fullständigt patetisk text, som annars är fallet med de flesta schlagerlåtar. Och Ola Salo är genomcool. Men jag skulle inte eller gråta stora tårar om Marie Lindberg plockar hem hela tävlingen heller, den låten är riktigt bra den också.
Som sagt, i veckan fyllde man år också. Igen, typ. Men inte blev det mycket tid till firande då man satt och skrev historiaprov till klockan halv fem. Tårtätandet kan man nog ta igen någon annan dag istället. 19-årskrisen varade i cirka en halvtimme, innan jag lyckades intala mig att jag inte är vuxen än.
Senaste nytt på yoghurtgängsfronten är att den halvfärdiga projektrapport vi lämnade in för feedback gjorde succé och att vi mer eller mindre har blivit garanterade det högsta och finaste betyget. Exakt hur det är möjligt kan jag inte svara på. Men yoghurtgänget tackar och tar emot de tre bokstäverna och springer iväg med dem, långt från småtjuriga handledare. Viva Lactobacillus Plantarum 299v!
Innan jag ska ta itu med lite mattestudier, så ska jag bara svara offentligt på en fråga som har uppkommit i bloggvärlden: Varför funkar inte tomater att ätas som "handfrukt", som typ äpplen, bananer, päron och apelsiner?
Det simpla svaret är att tomater inte är gott nog. Ensamt smakar tomater surt och beskt. Tomater behöver sina salladskompisar för att smaka gott, dessutom är det kladdigt och söligt. Likväl anser jag att apelsin inte funkar att äta "på-stående-fot", det krävs en kniv och rätt skalteknik för att man ska få ut mesta möjliga ur en apelsin.
Topp-tre: handfrukter:
1. Äpple - slår alla med hästlängder, beroende på att man kan äta hela äpplet. Dettta har dock inte alla förstått.
2. Clementin - finns ju dock bara att tillgå halva året ungefär
3. Banan - men då måste den hanteras varsamt.
Oh, Baby, I'm The Worrying kind
Tignesveckan i bilder!
Som utlovat kommer här Alpveckan i bilder. Har som sagt inte plåtat någon av dem själv, så är det någon som vill ta åt sig äran för någon snygg bild är det fritt fram att göra det. Vet att Hampus är upphovsman till de flesta iallafall.
Ni får också ursäkta mitt ego för att jag är med på de flesta bilderna, men har man en egen blogg så har man...
Frukostdags i Alperna, Tre solglada pojkar och den omtalade musiktävlingen...
Tignes och " Kan man inte åka snyggt, får man posa snyggt istället!"
Världens coolaste skidlärare! Livrädda med stil...
Några coola killar och Tignes sett från pisten...
Pustar ut... Brant, va?... Och till höger är då stället där vi bodde...
I Alperna finns det berg och är soligt. Schysst, foto, Hampus!
(Nästan) hela skidskolan!
Ramlat? Pyttsan heller...
Ni får också ursäkta mitt ego för att jag är med på de flesta bilderna, men har man en egen blogg så har man...
Frukostdags i Alperna, Tre solglada pojkar och den omtalade musiktävlingen...
Tignes och " Kan man inte åka snyggt, får man posa snyggt istället!"
Världens coolaste skidlärare! Livrädda med stil...
Några coola killar och Tignes sett från pisten...
Pustar ut... Brant, va?... Och till höger är då stället där vi bodde...
I Alperna finns det berg och är soligt. Schysst, foto, Hampus!
(Nästan) hela skidskolan!
Ramlat? Pyttsan heller...
Skål!
Lite småplock från veckan i Tignes.
Så var man då hemma igen efter en kanonvecka i Alperna. Det enda som gick fel på hela veckan var att jag glömde mitt inhandlade ölflak på bussen hem. Lär aldrig få se det igen…Men bortsett från det; Fin skidåkning i värdens största och vackraste pistsystem, strålande väder, kalasmat och alltid lika trevliga vänner gjorde det till en fulländad skidsemester. Eller, vadå? Semester...? När man efter dagens strapatser i backen släpar sig upp för fyra trappor till rummet, på 2000 meters höjd, så är väl kanske inte semester det första ordet man använder. Men kul var det!
Istället för att berätta exakt hur fint det var bland bergen och vilka stupbranta backar vi kastade oss ut för tänkte jag slänga upp lite bilder här. Problemet är dock att jag inte plåtade någonting själv (det sköter andra så bra, så) och det lär dröja några dagar innan jag lyckas få tag på bilderna; men huvudparten av min bloggs läsare var ju ändå med på resan så dessa vet ju redan.
Då tänkte jag istället nämna några rader om sådant som inte går att beskriva i bilder. Som när jag lyckades hamna på en liten scen inför en massa fransmän sjungandes (i mikrofon såklart) diverse låtar.
Det hela började med att vi (Jag och resten av gänget) beslöt oss för att delta i kvällens sociala aktivitet som innebar ett musikquiz i "hotellets" samlingssal. Denna spännande lilla tävling inleddes med att vi i våra olika lag bara skulle klura ut låtnamn och artist till lite halvkända melodier, under ledning av en genomgalen fransman som studsade runt som en Duracellkanin och ropade fransk slang i mikrofon. Säkert började han hata oss svenskar efter ett tag eftersom han hela tiden fick gå fram till oss och förklara på engelska vad vi skulle göra (fransoser tror fortfarande att franskan är ledande språket i världen uppenbarligen). När så småningom denna del av tävlingen så småningom var slut så förstod vi att han ville ha upp en person från varje lag på scenen. Och eftersom jag, som iallafall fixar några fraser på franska, kände mitt ansvar mot övriga lagmedlemmar på grund av detta, och inte lider av någon större scenskräck, reste jag mig strax och gick upp på scenen tillsammans med Sebastian (från det andra svenska laget). Uppställda på en rad tillsammans med ett tiotal fransoser längs med scenkanten tänkte jag att " Vi ska väl få reda på resultatet eller nåt, i värsta fall behöva svara på musikfrågor. ", samtidigt som jag gör allt för att snappa upp något av vad den galna tävlingsledaren skriker. Och plötsligt hör jag något som till och med jag vet vad det betyder; "ON VA CHANTER!!!". I detta ögonblick anar jag att jag kanske inte är den allra bäst lämpade för denna uppgift. Jag vill till en början inte riktigt tro på att jag har hört rätt, utan när fransmannen går förbi och frågar om jag och Sebastian har förstått, säger jag "No...On va Chanter?". Imponerad av min briljanta franska tittar han bara glatt på mig och säger "Yeeeees!" (självklart med fransk brytning). Denna lilla tävling går alltså ut på att vi var och en ska ta ton i mikrofonen och sjunga lite, och är det något jag vet efter ett antal kareokekvällar, är det att det inte riktigt är min grej. Ut åker man om man inte kommer på någon låt. Men, men, inför denna storpublik kan man ju inte gärna balla ur. Så första gången jag får mikrofonen uppstucken under näsan har jag iallafall klurat ut att "Mama Mia" nog kan funka och drar igång refrängen. Genom att sedan hanka mig fram på lite Beatles, svenska klassiker och lite Bruce, lyckas jag hålla mig kvar i tävlingen. Hur många toner jag prickade i dessa låtar låter jag dock vara osagt, även om jag valde låtar som skulle passa min (minst sagt begränsade) sångröst. Till min stora förvåning märker jag att några av de inte helt nyktra fransoserna åker väck en efter en. Och genom en hel del låtförslag från mina lagkamrater i publiken, är jag snart ensam kvar med en fransyska på scenen. Men när fransmannen som leder hela grejen lyckas avbryta hjälpen från mina lagkamrater slår snart hjärnstilleståndet till och jag tvingas erkänna mig besegrad, men får iallafall äntligen lämna scenen.
Tyvärr vet jag att det finns videoklipp från denna tävling på ett antal kameror. Videoklipp som jag skulle betala dyrt för att förstöra. Men framförallt vill jag poängtera att jag slog Sebastian.
En som fick höra om min sånginsats var vår helsköna skidlärarinna/guide Mylène. Redan första dagen släpade hon ut oss utanför pisten bland pucklar höra som galgberget, typ.
Men ned kom vi varje gång och jag är hundra gånger bättre skidåkare nu än för lite drygt en vecka sedan.
Hennes franskengelska var hur kul att lyssna på som helst; "In the 'ivy snow, be on yur agdes to cyt the snow, and be carefyl when yuu travers thy slope" Typ.
"Merde! Comment on-dit?" fick vi höra ganska ofta när hon inte visste vad hon skulle säga. Skönt franskt vulgär var hon också,. "Girls, imagine your favourite actor between your legs when you practice carving".
F'låt.
På fredagskvällen rev svenskarna Café Caz i Tignes. Sånt party lär de aldrig har sett där. Fransoserna bara stirrade. Kan ha berott på att det annars brukar vara en stillsam liten pub. Själv fick jag svara på frågor om svenska campingplatser från en nyfiken belgare.
Och ingenting är så kul som att se 40+are dansa. Utom att se Sebastian dansa, förstås.
Under veckan hann vi även med att vara med på fransk vattengympa. Då det inte fanns så mycket annat att göra i badhuset frågade några av oss om vi inte fick vara med bland tanterna som stod i ena hörnet av bassängen och gympade. "Oui!" svarade badvakten, i hoppade vi och körde så att bubblorna rök bland tanterna i badmössor.
I övrigt vill jag poängtera att absolut ingenting annat hände under vattengympan.
Resten av den underbara veckan får som sagt bilderna tala för, om man är lite tålmodig och väntar ett par dagar.
Istället för att berätta exakt hur fint det var bland bergen och vilka stupbranta backar vi kastade oss ut för tänkte jag slänga upp lite bilder här. Problemet är dock att jag inte plåtade någonting själv (det sköter andra så bra, så) och det lär dröja några dagar innan jag lyckas få tag på bilderna; men huvudparten av min bloggs läsare var ju ändå med på resan så dessa vet ju redan.
Då tänkte jag istället nämna några rader om sådant som inte går att beskriva i bilder. Som när jag lyckades hamna på en liten scen inför en massa fransmän sjungandes (i mikrofon såklart) diverse låtar.
Det hela började med att vi (Jag och resten av gänget) beslöt oss för att delta i kvällens sociala aktivitet som innebar ett musikquiz i "hotellets" samlingssal. Denna spännande lilla tävling inleddes med att vi i våra olika lag bara skulle klura ut låtnamn och artist till lite halvkända melodier, under ledning av en genomgalen fransman som studsade runt som en Duracellkanin och ropade fransk slang i mikrofon. Säkert började han hata oss svenskar efter ett tag eftersom han hela tiden fick gå fram till oss och förklara på engelska vad vi skulle göra (fransoser tror fortfarande att franskan är ledande språket i världen uppenbarligen). När så småningom denna del av tävlingen så småningom var slut så förstod vi att han ville ha upp en person från varje lag på scenen. Och eftersom jag, som iallafall fixar några fraser på franska, kände mitt ansvar mot övriga lagmedlemmar på grund av detta, och inte lider av någon större scenskräck, reste jag mig strax och gick upp på scenen tillsammans med Sebastian (från det andra svenska laget). Uppställda på en rad tillsammans med ett tiotal fransoser längs med scenkanten tänkte jag att " Vi ska väl få reda på resultatet eller nåt, i värsta fall behöva svara på musikfrågor. ", samtidigt som jag gör allt för att snappa upp något av vad den galna tävlingsledaren skriker. Och plötsligt hör jag något som till och med jag vet vad det betyder; "ON VA CHANTER!!!". I detta ögonblick anar jag att jag kanske inte är den allra bäst lämpade för denna uppgift. Jag vill till en början inte riktigt tro på att jag har hört rätt, utan när fransmannen går förbi och frågar om jag och Sebastian har förstått, säger jag "No...On va Chanter?". Imponerad av min briljanta franska tittar han bara glatt på mig och säger "Yeeeees!" (självklart med fransk brytning). Denna lilla tävling går alltså ut på att vi var och en ska ta ton i mikrofonen och sjunga lite, och är det något jag vet efter ett antal kareokekvällar, är det att det inte riktigt är min grej. Ut åker man om man inte kommer på någon låt. Men, men, inför denna storpublik kan man ju inte gärna balla ur. Så första gången jag får mikrofonen uppstucken under näsan har jag iallafall klurat ut att "Mama Mia" nog kan funka och drar igång refrängen. Genom att sedan hanka mig fram på lite Beatles, svenska klassiker och lite Bruce, lyckas jag hålla mig kvar i tävlingen. Hur många toner jag prickade i dessa låtar låter jag dock vara osagt, även om jag valde låtar som skulle passa min (minst sagt begränsade) sångröst. Till min stora förvåning märker jag att några av de inte helt nyktra fransoserna åker väck en efter en. Och genom en hel del låtförslag från mina lagkamrater i publiken, är jag snart ensam kvar med en fransyska på scenen. Men när fransmannen som leder hela grejen lyckas avbryta hjälpen från mina lagkamrater slår snart hjärnstilleståndet till och jag tvingas erkänna mig besegrad, men får iallafall äntligen lämna scenen.
Tyvärr vet jag att det finns videoklipp från denna tävling på ett antal kameror. Videoklipp som jag skulle betala dyrt för att förstöra. Men framförallt vill jag poängtera att jag slog Sebastian.
En som fick höra om min sånginsats var vår helsköna skidlärarinna/guide Mylène. Redan första dagen släpade hon ut oss utanför pisten bland pucklar höra som galgberget, typ.
Men ned kom vi varje gång och jag är hundra gånger bättre skidåkare nu än för lite drygt en vecka sedan.
Hennes franskengelska var hur kul att lyssna på som helst; "In the 'ivy snow, be on yur agdes to cyt the snow, and be carefyl when yuu travers thy slope" Typ.
"Merde! Comment on-dit?" fick vi höra ganska ofta när hon inte visste vad hon skulle säga. Skönt franskt vulgär var hon också,. "Girls, imagine your favourite actor between your legs when you practice carving".
F'låt.
På fredagskvällen rev svenskarna Café Caz i Tignes. Sånt party lär de aldrig har sett där. Fransoserna bara stirrade. Kan ha berott på att det annars brukar vara en stillsam liten pub. Själv fick jag svara på frågor om svenska campingplatser från en nyfiken belgare.
Och ingenting är så kul som att se 40+are dansa. Utom att se Sebastian dansa, förstås.
Under veckan hann vi även med att vara med på fransk vattengympa. Då det inte fanns så mycket annat att göra i badhuset frågade några av oss om vi inte fick vara med bland tanterna som stod i ena hörnet av bassängen och gympade. "Oui!" svarade badvakten, i hoppade vi och körde så att bubblorna rök bland tanterna i badmössor.
I övrigt vill jag poängtera att absolut ingenting annat hände under vattengympan.
Resten av den underbara veckan får som sagt bilderna tala för, om man är lite tålmodig och väntar ett par dagar.
Iallafall nåt att skriva om
Att jag inte är direkt överaktiv på bloggen (vilket har fått vissa att klaga) beror som jag tidigare sagt på att dagarna består mest av skola och att skada sig på fotbollsträningar, och jag ser inte riktigt något värde i att berätta om mina aggressionsskapande mattelektioner eller hur ont jag har i låret/knät/foten för dagen. Men. Nu har det ju iallafall hänt ett par saker som kan vara intressanta att rapportera om, om än inte så positiva kanske.
Som de flesta redan har hört ryktesvägen och kommenterat så fick jag mig en liten avhyvling av vår rektor på skolan under tisdagmorgonens biologiprov, och för stilla nyfikenheten för de som endast hört halva historien, passar jag på att berätta min version (lite lagom vinklade såklart...Frank kan lägga ut sin version på sin blogg, om han nu har någon...) av händelsen, om inte annat för att gnälla på den surmulna da Vinci-diktatorn. SÅ här var det: Till detta lite annorlunda biologiprov, som var annorlunda på grund av att vi fick ta med oss handskrivna anteckningar till provet, så hade ju även jag flitigt nedtecknat (för hand) det viktigaste ur läroboken i mitt kollegieblock.
Tyvärr var jag inte riktigt beredd på att överste Frank skulle gå och bläddra igenom "utvalda" elevers anteckningsblock efter provet hade startat. Och eftersom jag hade mitt block ganska fyllt av (så som kollegieblock snabbt blir för pärmlösa elever med stencilsälskande lärare) gamla lösblad (Ja, vissa datorskrivna) om bl.a Människans beteende, SYO:ns viktiga datum och matteuppgifter så blev Frank väldigt sur när han bläddrade igenom mitt block och upptäckte dessa papper. Han tog därför mina två block och vände på dem och skakade ut alla dessa löspapper på golvet. Han höll också upp en datorskriven sida framför mig samtidigt som han drog en ramsa om "Hur värdelöst och dåligt jag skött det här, osv." på ett sätt som jag trodde försvann ur skolan för 30 år sedan. Jag försökte försvara mig lite löjligt med att jag inte hade nån stenkoll på vilka papper jag hade samlat i mitt block, men insåg att det var ganska meningslöst. Så det var inte mer att göra än att sitta där och skämmas lite medan Frank faktiskt plockade upp mina papper (de flesta handskrivna) och la dem på en bänk bakom mig
Jag lovar, Frank, jag hade inte tänkt använda dem! Jag behöver inte fuska! Och hade jag velat så hade det inte varit några problem alls att göra det, jag hade kunnat skriva hela boken på datorn och gömma i brallorna eller nåt, och lugnt plocka upp dem efter att du som en polishund sökt igenom våra block. Jag funderar nästan på att göra det nästa gång bara för att förtjäna den lilla utskällningen...
Fö. anser jag att det var en ganska idiotisk form av prov med totalkorkade regler; det hade varit helt OK eligt reglerna att skriva av läroboken från sida ett och ta med sig, men hade man haft en sammanfattning av sina anteckningar nedskrivna på datorn (vilket jag inte hade!) så hade väl Frank...ja, hjälp, jag vet inte vad...
Faktum var att man inte ens behövde anteckningarna, tror knappt jag kollade i dem.
Nog om detta. Har man spenderat tre sommrar på Karlstorps Camping så kan man hantera att få ta emot en del från personer som bestämmer över en. Och i jämförelse med vad man har fått utstå där var Franks tillrättavisande som en ljum smekning över kinden.
Just denna Camping har jag kommit på mig själv med att längta tillbaka till, och det är ganska troligt att jag skickar in en jobbansökning i år också. Det är märkligt vad man glömmer saker snabbt.
En sak till värd att få ta plats här hände i skolan förra veckan: Yoghurtgänget gjorde stora framsteg och kunde kolla på sina odlade Lactobacillus Plantarum 299v i i mikroskop, och även fotografera de små sötnosarna. Mikrobiologiläraren var lyrisk. En initierad gissning är att på plattan där vi odlade dem numera finns bakterier som kan räknas i miljarder (eller åtminstone hundratals miljoner). Så här ser de ut i några tusen gångers förstoring:
Dricker du provivas nyponsoppa får du i dig 5 miljarder såna här i en deciliter.
Intressant, va...? ;)
Till sist en liten fundering från veckan som gick; varför kraxar bara kråkor ute när det är mulet på morgonen, men när det är soligt så sjunger alla småfåglar...?
Som de flesta redan har hört ryktesvägen och kommenterat så fick jag mig en liten avhyvling av vår rektor på skolan under tisdagmorgonens biologiprov, och för stilla nyfikenheten för de som endast hört halva historien, passar jag på att berätta min version (lite lagom vinklade såklart...Frank kan lägga ut sin version på sin blogg, om han nu har någon...) av händelsen, om inte annat för att gnälla på den surmulna da Vinci-diktatorn. SÅ här var det: Till detta lite annorlunda biologiprov, som var annorlunda på grund av att vi fick ta med oss handskrivna anteckningar till provet, så hade ju även jag flitigt nedtecknat (för hand) det viktigaste ur läroboken i mitt kollegieblock.
Tyvärr var jag inte riktigt beredd på att överste Frank skulle gå och bläddra igenom "utvalda" elevers anteckningsblock efter provet hade startat. Och eftersom jag hade mitt block ganska fyllt av (så som kollegieblock snabbt blir för pärmlösa elever med stencilsälskande lärare) gamla lösblad (Ja, vissa datorskrivna) om bl.a Människans beteende, SYO:ns viktiga datum och matteuppgifter så blev Frank väldigt sur när han bläddrade igenom mitt block och upptäckte dessa papper. Han tog därför mina två block och vände på dem och skakade ut alla dessa löspapper på golvet. Han höll också upp en datorskriven sida framför mig samtidigt som han drog en ramsa om "Hur värdelöst och dåligt jag skött det här, osv." på ett sätt som jag trodde försvann ur skolan för 30 år sedan. Jag försökte försvara mig lite löjligt med att jag inte hade nån stenkoll på vilka papper jag hade samlat i mitt block, men insåg att det var ganska meningslöst. Så det var inte mer att göra än att sitta där och skämmas lite medan Frank faktiskt plockade upp mina papper (de flesta handskrivna) och la dem på en bänk bakom mig
Jag lovar, Frank, jag hade inte tänkt använda dem! Jag behöver inte fuska! Och hade jag velat så hade det inte varit några problem alls att göra det, jag hade kunnat skriva hela boken på datorn och gömma i brallorna eller nåt, och lugnt plocka upp dem efter att du som en polishund sökt igenom våra block. Jag funderar nästan på att göra det nästa gång bara för att förtjäna den lilla utskällningen...
Fö. anser jag att det var en ganska idiotisk form av prov med totalkorkade regler; det hade varit helt OK eligt reglerna att skriva av läroboken från sida ett och ta med sig, men hade man haft en sammanfattning av sina anteckningar nedskrivna på datorn (vilket jag inte hade!) så hade väl Frank...ja, hjälp, jag vet inte vad...
Faktum var att man inte ens behövde anteckningarna, tror knappt jag kollade i dem.
Nog om detta. Har man spenderat tre sommrar på Karlstorps Camping så kan man hantera att få ta emot en del från personer som bestämmer över en. Och i jämförelse med vad man har fått utstå där var Franks tillrättavisande som en ljum smekning över kinden.
Just denna Camping har jag kommit på mig själv med att längta tillbaka till, och det är ganska troligt att jag skickar in en jobbansökning i år också. Det är märkligt vad man glömmer saker snabbt.
En sak till värd att få ta plats här hände i skolan förra veckan: Yoghurtgänget gjorde stora framsteg och kunde kolla på sina odlade Lactobacillus Plantarum 299v i i mikroskop, och även fotografera de små sötnosarna. Mikrobiologiläraren var lyrisk. En initierad gissning är att på plattan där vi odlade dem numera finns bakterier som kan räknas i miljarder (eller åtminstone hundratals miljoner). Så här ser de ut i några tusen gångers förstoring:
Dricker du provivas nyponsoppa får du i dig 5 miljarder såna här i en deciliter.
Intressant, va...? ;)
Till sist en liten fundering från veckan som gick; varför kraxar bara kråkor ute när det är mulet på morgonen, men när det är soligt så sjunger alla småfåglar...?
Det som är värt att berätta och lite till från de senaste dagarna
Så har återigen mitt samvete tvingat mig att försöka skriva nåt för att hålla jämna steg med resten av bloggvärlden(och för att hålla besöksstatistiken på en någorlunda jämn nivå såklart). Jag känner också att jag har samlat tillräckligt mycket småsaker för att lyckas knåpa ihop ett helt inlägg.
Som den uppmärksamme läsaren noterade i förra inlägget så hade jag till uppgift att svara på två små frågor. Under den gångna veckan har jag inte bara klurat ut svaret till dessa utan även ytterligare en fråga. Det känns numera bra att veta:
1. Vad är meningen med livet?
2. Vad händer efter döden?
3. Hur stort är universum?
En av upptäckterna jag gjorde när jag funderade ut svaren var att fråga 2 är helt fel ställd. Självklart ska det vara "Vad händer efter livet?". Döden är ingen händelse, den är ett tillstånd som man träder in i när livet slutar. Att svara på vad som händer efter döden kan ju de som redan är döda intressera sig för istället för oss. Svaren på frågorna besparar jag er dock.
Något som inte var lika lätt som dessa frågor har varit vårt stora projektarbete i skolan, men nu har "Youghurt-gänget" (dvs. Jag och Mattias) fått hjulen att snurra. På tisdag kommer bakerierna och opastöriserad mjölk är fixad. Det lustiga med namnet är att vi fick det långt innan vi bestämde att vi faktiskt skulle göra just en yoghurt.
Efter ett kraftigt slaganfall av initiativförmåga så har jag nu fixat smoking till balen i sommar. Stiliga som pingviner var jag och Mattias när vi provade ut smokingarna. Tyvärr kom ju några aningen för sent för att få se detta...
Tyvärr så svider initiativförmåga i plånboken också. 900 spänn går smokinghyran på och då tillkommer både fluga och gördel samt en eventuell försäkring. För en kväll. Usch! Men jag tröstar mig så smått med att flickorna betalar det flerdubbla. Förlåt.
I veckan gick det ett rykte i kvällstidningarna om att Bruce kommer till Sverige i början av Juni. Även om detta med 99% sannolikhet inte stämmer, så om det nu skulle bli så och om det på nåt sätt skulle krocka med studenttillhörande händelser, då är det nog det yttersta beviset på lagen om alltings djävulskap.
Att Bruce just nu är i studion med E-street band är däremot väldigt sannolikt. Nytt album kommer troligtvis i vår. Andra rykten säger att bandmedlemmarna har börjat rusta för en 18 månader lång världsturné som troligen blir den sista med E-street i nuvarande konstellation. Inte så konstigt kanske, saxofonisten Clarence Clemons fyllde 65(!) i veckan och har genomgått två höftledsoperationer. Inte särskilt Rock n' Roll.
Men att allt skull gå så snabbt så att det blir Ullevi till sommaren tror jag inte på, Bruce lär nog köra en vända i staterna då, men Globen till hösten är inte helt otroligt.
"
-Jag ska be att få tacka så mycket för dansen
-Dansen!?! Jag har bara försökt ta mig fram till baren!
"
Som den uppmärksamme läsaren noterade i förra inlägget så hade jag till uppgift att svara på två små frågor. Under den gångna veckan har jag inte bara klurat ut svaret till dessa utan även ytterligare en fråga. Det känns numera bra att veta:
1. Vad är meningen med livet?
2. Vad händer efter döden?
3. Hur stort är universum?
En av upptäckterna jag gjorde när jag funderade ut svaren var att fråga 2 är helt fel ställd. Självklart ska det vara "Vad händer efter livet?". Döden är ingen händelse, den är ett tillstånd som man träder in i när livet slutar. Att svara på vad som händer efter döden kan ju de som redan är döda intressera sig för istället för oss. Svaren på frågorna besparar jag er dock.
...
Något som inte var lika lätt som dessa frågor har varit vårt stora projektarbete i skolan, men nu har "Youghurt-gänget" (dvs. Jag och Mattias) fått hjulen att snurra. På tisdag kommer bakerierna och opastöriserad mjölk är fixad. Det lustiga med namnet är att vi fick det långt innan vi bestämde att vi faktiskt skulle göra just en yoghurt.
...
Efter ett kraftigt slaganfall av initiativförmåga så har jag nu fixat smoking till balen i sommar. Stiliga som pingviner var jag och Mattias när vi provade ut smokingarna. Tyvärr kom ju några aningen för sent för att få se detta...
Tyvärr så svider initiativförmåga i plånboken också. 900 spänn går smokinghyran på och då tillkommer både fluga och gördel samt en eventuell försäkring. För en kväll. Usch! Men jag tröstar mig så smått med att flickorna betalar det flerdubbla. Förlåt.
I veckan gick det ett rykte i kvällstidningarna om att Bruce kommer till Sverige i början av Juni. Även om detta med 99% sannolikhet inte stämmer, så om det nu skulle bli så och om det på nåt sätt skulle krocka med studenttillhörande händelser, då är det nog det yttersta beviset på lagen om alltings djävulskap.
Att Bruce just nu är i studion med E-street band är däremot väldigt sannolikt. Nytt album kommer troligtvis i vår. Andra rykten säger att bandmedlemmarna har börjat rusta för en 18 månader lång världsturné som troligen blir den sista med E-street i nuvarande konstellation. Inte så konstigt kanske, saxofonisten Clarence Clemons fyllde 65(!) i veckan och har genomgått två höftledsoperationer. Inte särskilt Rock n' Roll.
Men att allt skull gå så snabbt så att det blir Ullevi till sommaren tror jag inte på, Bruce lär nog köra en vända i staterna då, men Globen till hösten är inte helt otroligt.
Bruce har ju förresten också lyckats skörda lite framgångar bland människor runt mig den senaste tiden. Om jag inte missminner mig sa faktiskt Hampelipampus att han tyckte att Bossen var lite cool och superbloggaren Carro hade ju rena rama Springsteenkvällen i veckan.... Hittils har dock ingen lärt sig uppskatta Bruce när han är som bäst.
Mer musik: Moneybrothers Pengabrorsan kan inte hyllas tillräckligt. De tre första spåren är det överlägset bästa en svensk artist har producerat någonsin. DÄR har ni känsla i sången gott folk! Att sjunga med len stämma till gitarrplinkande är INTE känsla, det är bara platt och tråkigt.
Efter att ha läst recensionerna från Moneybrothers turné i december så ser jag det som ett hån att han inte kom till Halmstad. Det ska med andra ord ha varit fruktansvärt bra.
Men, någon gång lär han väl komma hit igen.
Den "Bisse" som har kommenterat min blogg; har jag helt fel eller är du den där mittbacken i Astrios F91 som jag brukar döma? Är det så så måste jag passa på att säga att du är väldigt duktig, blir nästan lite imponerad ibland.Mer musik: Moneybrothers Pengabrorsan kan inte hyllas tillräckligt. De tre första spåren är det överlägset bästa en svensk artist har producerat någonsin. DÄR har ni känsla i sången gott folk! Att sjunga med len stämma till gitarrplinkande är INTE känsla, det är bara platt och tråkigt.
Efter att ha läst recensionerna från Moneybrothers turné i december så ser jag det som ett hån att han inte kom till Halmstad. Det ska med andra ord ha varit fruktansvärt bra.
Men, någon gång lär han väl komma hit igen.
-Jag ska be att få tacka så mycket för dansen
-Dansen!?! Jag har bara försökt ta mig fram till baren!
"
Fler grodor
Skolan har börjat igen. Med nya sprudlande, friska krafter har jag tagit tag i alla saker som måste göras. Nåja...inte riktigt kanske. Men de senaste dagarna har jag iallafall fått en hel del saker gjorda, det måste erkännas.
Roligast i skolan hittils har varit det vår Historialärare haspade ur sig. Eftersom jag är väldigt förtjust i grodor och faktiskt tidigare har bjudit på egna sådana, så tycker jag faktiskt att jag gott kan publicera den.
Som en komma-igång-uppgift hade vi fått att lista de saker som var de viktigaste i historien. Någon kom förstås på att Big Bang borde vara med bland dem. Låt vara för att det var en historialärare, men hennes svar ändå...
"Jo, Big-Bang är rätt betydelsefull. Utan den hade vi väl alla varit amöbor eller nåt."
Iallafall jag tyckte det var riktigt kul...Tala om att övervärdera människans betydelse i universum...
I veckan har vi också haft religion för första gången. Även där fick vi en komma-igång-uppgift. Två små, nätta frågor att fundera över till nästa lektion:
1. Vad är meningen med livet?
2. Vad händer efter döden?
Tack för dem liksom. Dessutom blir man deprimerad när man kommer fram till att det faktiskt inte finns någon mening med livet i stort. Förvänta er inte att jag ska komma fram till några revolutionerande svar heller. Religion är inte nåt av mina favoritämnen. Inte historia heller, för den delen. Men det är väl tur att man går i skolan iallafall, vad skulle man annars göra i det här 24-timmarsmörkret?
Trogna läsare har säkert märkt att att jag har bytt design på min blogg. Tyvärr har menyn till höger hamnat konstigt. Den finns dock längst ned på sidan (om nu någon vill veta det).
Roligast i skolan hittils har varit det vår Historialärare haspade ur sig. Eftersom jag är väldigt förtjust i grodor och faktiskt tidigare har bjudit på egna sådana, så tycker jag faktiskt att jag gott kan publicera den.
Som en komma-igång-uppgift hade vi fått att lista de saker som var de viktigaste i historien. Någon kom förstås på att Big Bang borde vara med bland dem. Låt vara för att det var en historialärare, men hennes svar ändå...
"Jo, Big-Bang är rätt betydelsefull. Utan den hade vi väl alla varit amöbor eller nåt."
Iallafall jag tyckte det var riktigt kul...Tala om att övervärdera människans betydelse i universum...
I veckan har vi också haft religion för första gången. Även där fick vi en komma-igång-uppgift. Två små, nätta frågor att fundera över till nästa lektion:
1. Vad är meningen med livet?
2. Vad händer efter döden?
Tack för dem liksom. Dessutom blir man deprimerad när man kommer fram till att det faktiskt inte finns någon mening med livet i stort. Förvänta er inte att jag ska komma fram till några revolutionerande svar heller. Religion är inte nåt av mina favoritämnen. Inte historia heller, för den delen. Men det är väl tur att man går i skolan iallafall, vad skulle man annars göra i det här 24-timmarsmörkret?
Trogna läsare har säkert märkt att att jag har bytt design på min blogg. Tyvärr har menyn till höger hamnat konstigt. Den finns dock längst ned på sidan (om nu någon vill veta det).
Vinnare 2006
Eftersom min inneboende kusin för dagen är på utflykt till Malmö, så ska jag ta chansen att skriva en liten årskrönika, för det känns liksom som man bör göra det nu när vi har bytt år. Dock så ska jag börja vid slutet och, utan att skriva för mycket om det, säga att jag inte kan komma på många bättre sätt att fira nyår på och initiativtagarna ska ha all möjlig cred för detta. Kul var det att min och Markus dessert uppskattades (uppenbarligen väldigt mycket av vissa...) trots att den hade trollat sig själv upp och ned på någon vänster.
Men för att sammanfatta föregående år så tänkte jag utse några vinnare i ett antal olika prisklasser. Här är årets...
...ställe att vara sjuk på: Italien
...icke-upplevelse: Att sitta och frysa på Stadio Del Alpi med feber och kolla på den tråkigaste matchen som någonsin utspelats på en fotbollsplan.
...sommarjobb: Det på Campingen, såklart.
...Antiklimax: Sveriges förlust i VM mot Tyskland
..hönsgård: Sveriges försvar i samma match. Övriga nominerade: Astrios J-lag i alla matcher.
...campare: Småländningarna. Övriga nominerade: Den där Big-brothersnubben och Uppsalatjejerna.
...tillsägelse: "Nej, ni får inte använda megafonen inne på campingplatsen."
...chef: Ja, iallafall inte campingchefen.
..."dag jag inte skulle vilja vara utan": 15 juni med Sverige - Paraguay hos Helena.
...vuxenpoäng: Att få rösta i valet.
...insikt: Min politiska läggning.
...besvikelse: Valresultatet.
..."Haha, att ni trodde på allt vårt skitsnack!": Det "nya arbertarpartiet" Övriga nominerade: da Vinci.
...3 poäng: Astrios J-lag mot Kvarnby. Övriga nominerade: För J-laget; nej.
..."Vad gör jag här egentligen...?" : De flesta B-lagsmatcher...
...15 minuter: Mina A-lagsminuter i Div. 3
...mål: Mitt eget mot Högaborg, den så viktiga reduceringen till ca 7-1. Övriga nominerade: För egen del; Nej.
...Aktivitet: Att blogga
...knatteträning: Den samtidigt som OS-finalen i hockey...
...somrigaste dag: Den i Kullaberg och med hänga-utanför-Lundell-konsert på kvällen.
..."Den här gubben är fortfarande kungen av sommarsverige": Ulf Lundell
...fest: Helenas 18-årsfest. Övriga nominerade: 2/3 av studentfesterna (och nyår såklart, men den var ju bara till hälften förra året.
...konsert: Springsteens i Globen. Övriga nominerade: Håkan, Winnerbäck, Mando Diao...Men de var ju inte i närheten
...mest meningslösa, tråkigaste, segaste, flummigaste och "jagvillinte-igaste" skolarbete: Det om döden i historia. Övriga nominerade: Tja...de flesta andra arbeten faktiskt...
...lärare: Mats
...Bästa beslut?: Att sluta med franskan
...Biceps: Hampus på bilden i HP till artikeln om vår triotarr
..."Wow, vilken kenyan jag är!" Jagsjälv på Drakaloppet
...skiva: Pengabrorsan av Moneybrother
...skiva 2: The seeger session av Bruce
...absolut inte TV-program: Idol-sörjan
...musikaliska terror: Allat av basshunter
...skratt: Alla de på väg till banken efter att ha slitit på campingen hela sommaren
...kompisgäng: Det får ni klura ut själva...det är inte så svårt...
Totalt sett skulle jag nog ge 2006 en 4:a av 5, det har faktiskt varit ett riktigt bra år och kanske just därför har det gått otroligt fort. Det är bara att hoppas att trenden fortsätter 2007 för aldrig har man väl vetat så lite om det år som ligger framför en som man gör nu...men hursomheslt; Gott Nytt år på er alla!
Men för att sammanfatta föregående år så tänkte jag utse några vinnare i ett antal olika prisklasser. Här är årets...
...ställe att vara sjuk på: Italien
...icke-upplevelse: Att sitta och frysa på Stadio Del Alpi med feber och kolla på den tråkigaste matchen som någonsin utspelats på en fotbollsplan.
...sommarjobb: Det på Campingen, såklart.
...Antiklimax: Sveriges förlust i VM mot Tyskland
..hönsgård: Sveriges försvar i samma match. Övriga nominerade: Astrios J-lag i alla matcher.
...campare: Småländningarna. Övriga nominerade: Den där Big-brothersnubben och Uppsalatjejerna.
...tillsägelse: "Nej, ni får inte använda megafonen inne på campingplatsen."
...chef: Ja, iallafall inte campingchefen.
..."dag jag inte skulle vilja vara utan": 15 juni med Sverige - Paraguay hos Helena.
...vuxenpoäng: Att få rösta i valet.
...insikt: Min politiska läggning.
...besvikelse: Valresultatet.
..."Haha, att ni trodde på allt vårt skitsnack!": Det "nya arbertarpartiet" Övriga nominerade: da Vinci.
...3 poäng: Astrios J-lag mot Kvarnby. Övriga nominerade: För J-laget; nej.
..."Vad gör jag här egentligen...?" : De flesta B-lagsmatcher...
...15 minuter: Mina A-lagsminuter i Div. 3
...mål: Mitt eget mot Högaborg, den så viktiga reduceringen till ca 7-1. Övriga nominerade: För egen del; Nej.
...Aktivitet: Att blogga
...knatteträning: Den samtidigt som OS-finalen i hockey...
...somrigaste dag: Den i Kullaberg och med hänga-utanför-Lundell-konsert på kvällen.
..."Den här gubben är fortfarande kungen av sommarsverige": Ulf Lundell
...fest: Helenas 18-årsfest. Övriga nominerade: 2/3 av studentfesterna (och nyår såklart, men den var ju bara till hälften förra året.
...konsert: Springsteens i Globen. Övriga nominerade: Håkan, Winnerbäck, Mando Diao...Men de var ju inte i närheten
...mest meningslösa, tråkigaste, segaste, flummigaste och "jagvillinte-igaste" skolarbete: Det om döden i historia. Övriga nominerade: Tja...de flesta andra arbeten faktiskt...
...lärare: Mats
...Bästa beslut?: Att sluta med franskan
...Biceps: Hampus på bilden i HP till artikeln om vår triotarr
..."Wow, vilken kenyan jag är!" Jagsjälv på Drakaloppet
...skiva: Pengabrorsan av Moneybrother
...skiva 2: The seeger session av Bruce
...absolut inte TV-program: Idol-sörjan
...musikaliska terror: Allat av basshunter
...skratt: Alla de på väg till banken efter att ha slitit på campingen hela sommaren
...kompisgäng: Det får ni klura ut själva...det är inte så svårt...
Totalt sett skulle jag nog ge 2006 en 4:a av 5, det har faktiskt varit ett riktigt bra år och kanske just därför har det gått otroligt fort. Det är bara att hoppas att trenden fortsätter 2007 för aldrig har man väl vetat så lite om det år som ligger framför en som man gör nu...men hursomheslt; Gott Nytt år på er alla!
Helad?
På gymmet idag träffade jag en kille som jag läste franska tillsammans med förra året. Då han är ett år äldre så tog han följdaktligen studenten i somras. Sedan dess hade det hänt en hel del med honom. Han berättade för mig att han hade blivit religiös när han hade varit på någon sorts kristet möte. Helt frälst hade han blivit och hade uppenbarligen hittat jesus inom sig just den dagen. I somras hade han varit i Tyskland och Rumänien där han på religiösa träffar varit med om när folk hade blivit "helade". Han berättade om en flicka som hade fått synen tillbaka och om folk vars för korta ena ben hade växt ut endast tack vare bön.
Jag trodde först att han drev med mig, han är en sådan som ser allt annat än religiös ut, men jag tror inte att han gjorde det. Han predikade en stund för mig, om hur Adam & Eva hade skilt människan från gud och om hur Jesus hade tagit på sig människornas synder och offrat sig till gud.
Nu är det som så att jag är väldigt skeptisk till religion i allmänhet, och är inte det minsta troende själv, men jag tycker ändå man ska vara öppen för vad andra har att säga, så jag stod kvar och lyssnade på honom. Särskilt så här i juletider kändes det helt rätt, man får ju trots allt inte glömma bort varför vi firar jul.
När jag skulle gå så undrade han om jag inte hade ont någonstans. Och eftersom jag har haft ont i ett knä sedan jag vred till detf ör några veckor sedan, så sa jag det.
"Får jag be för dig?" frågade han då. Tja, det kan ju vara värt ett försök, tänkte jag, man vet ju inte förrän man har testat. Så han tog med fingertopparna på mig samtidigt som han bad till gud om heling för mitt knä. Efteråt frågade han om jag inte kände liksom ett elektriskt fält i knät. "Nja, det vill jag inte påstå, men det kanske kommer", svarade jag. "Jo, vissa känner ingenting när man ber, men så vaknar de på natten och så knakar det i ryggkotorna och de blir botade".
Vi får väl se hur knät känns dagarna framöver, slutar det göra ont lär man väl börja fundera lite...Om inte annat så är det väl det ultimata julstämningshöjaren om Jesus och Gud botar mitt knä.
Annars så måste jag tyvärr meddela att julstämningsbarometern sjönk i veckan, den är nog omvänt proportionell mot temperaturen (i Kelvingrader). Detta trots att vi var och handlade gran igår (en riktigt fin en), julklapparna är fixade och det ligger en gigantisk skinka i kylskåpet. Ska julstämningsbarometern komma över godkändnivån får den allt göra en duktig spurt nu.
**************************Man undrar varför det säljs gröna barrträd och hur man kunde
***************************missa att röd rock och skägg blev på modet så snabbt.
Tomten är död-----------------------------------^------------------------------------------------Tindrande ögon och blänkande julgranskulor.
Avslutningsvis del två i min vett och etikett-bok för MSN. Dagens fråga är: Hur väl ska man känna en person för att lägga till denna på MSN? Ska man ha pratat live först? Eller är det fritt fram att tränga sig på vem som helst?
Jag trodde först att han drev med mig, han är en sådan som ser allt annat än religiös ut, men jag tror inte att han gjorde det. Han predikade en stund för mig, om hur Adam & Eva hade skilt människan från gud och om hur Jesus hade tagit på sig människornas synder och offrat sig till gud.
Nu är det som så att jag är väldigt skeptisk till religion i allmänhet, och är inte det minsta troende själv, men jag tycker ändå man ska vara öppen för vad andra har att säga, så jag stod kvar och lyssnade på honom. Särskilt så här i juletider kändes det helt rätt, man får ju trots allt inte glömma bort varför vi firar jul.
När jag skulle gå så undrade han om jag inte hade ont någonstans. Och eftersom jag har haft ont i ett knä sedan jag vred till detf ör några veckor sedan, så sa jag det.
"Får jag be för dig?" frågade han då. Tja, det kan ju vara värt ett försök, tänkte jag, man vet ju inte förrän man har testat. Så han tog med fingertopparna på mig samtidigt som han bad till gud om heling för mitt knä. Efteråt frågade han om jag inte kände liksom ett elektriskt fält i knät. "Nja, det vill jag inte påstå, men det kanske kommer", svarade jag. "Jo, vissa känner ingenting när man ber, men så vaknar de på natten och så knakar det i ryggkotorna och de blir botade".
Vi får väl se hur knät känns dagarna framöver, slutar det göra ont lär man väl börja fundera lite...Om inte annat så är det väl det ultimata julstämningshöjaren om Jesus och Gud botar mitt knä.
Annars så måste jag tyvärr meddela att julstämningsbarometern sjönk i veckan, den är nog omvänt proportionell mot temperaturen (i Kelvingrader). Detta trots att vi var och handlade gran igår (en riktigt fin en), julklapparna är fixade och det ligger en gigantisk skinka i kylskåpet. Ska julstämningsbarometern komma över godkändnivån får den allt göra en duktig spurt nu.
**************************Man undrar varför det säljs gröna barrträd och hur man kunde
***************************missa att röd rock och skägg blev på modet så snabbt.
Tomten är död-----------------------------------^------------------------------------------------Tindrande ögon och blänkande julgranskulor.
Avslutningsvis del två i min vett och etikett-bok för MSN. Dagens fråga är: Hur väl ska man känna en person för att lägga till denna på MSN? Ska man ha pratat live först? Eller är det fritt fram att tränga sig på vem som helst?
Notiser
Att min blogg uppdateras så sällan beror absolut inte på att jag har bättre saker för mig i vintermörkret, utan mer på att det inte finns så mycket att skriva om, när dagarna är lika spännande som spektrofotometriska analysmetoder (vilka jag har försökt att läsa om idag). Men låt mig delge lite av vad som faktiskt är värt att nämna.
Igår åt jag julbord. För att beskriva mängderna kan jag säga att det var ett sådant tillfälle att när man är klar, då sitter man där och funderar på hur man någonsin under alla omständigheter kunde tycka att sillen, rödbetssalladen och skinkan var lockande för sisådär en timme sedan. Ungefär samma fenomen som på gymmet (vilket jag var tvunget att uppsöka efter detta frosseri) när man ska lyfta något den där sista repetitionen och man är fullständigt övertygad om att ingen människa i hela världen skulle orka lyfta samma sak och man kan inte förstå på något sätt hur man själv kunde tycka att de tre första lyften var lätta.
Huruvida julbordet bidrog till den illusion som kallas julstämning vet jag inte men idag fick julstämningsbarometern en liten knuff när syrran bakade pepparkakor och jag läste om just dessa spektrofotometriska analysmetoder till "Springsteen-sjunger-jullåtar-cd:n".
Just nu ser julstämningsbarometern ut ungefär så här:
*************************************************** Lätt doft av pepparkakor,
*************************************************** man tycker att julmusik faktiskt är bra.
Tomten är död----------------------------------------------------------^--------------------------------------Gnistrande snö och bjällerklang
Slutligen en fråga jag har funderat på rörande det kommunikationssätt vi främst använder idag och som vållade stora åsiktsyttringar på en annan blogg; MSN.
Hur länge ska en konversation ha stått stilla för att man inte ska behöva säga hejdå till personen när man loggar ut...? Det verkar finnas någon sorts outtalad tidsgräns för när man kan logga ut utan att säga något till den man har pratat med tidigare... Det tål att funderas på...
Igår åt jag julbord. För att beskriva mängderna kan jag säga att det var ett sådant tillfälle att när man är klar, då sitter man där och funderar på hur man någonsin under alla omständigheter kunde tycka att sillen, rödbetssalladen och skinkan var lockande för sisådär en timme sedan. Ungefär samma fenomen som på gymmet (vilket jag var tvunget att uppsöka efter detta frosseri) när man ska lyfta något den där sista repetitionen och man är fullständigt övertygad om att ingen människa i hela världen skulle orka lyfta samma sak och man kan inte förstå på något sätt hur man själv kunde tycka att de tre första lyften var lätta.
Huruvida julbordet bidrog till den illusion som kallas julstämning vet jag inte men idag fick julstämningsbarometern en liten knuff när syrran bakade pepparkakor och jag läste om just dessa spektrofotometriska analysmetoder till "Springsteen-sjunger-jullåtar-cd:n".
Just nu ser julstämningsbarometern ut ungefär så här:
*************************************************** Lätt doft av pepparkakor,
*************************************************** man tycker att julmusik faktiskt är bra.
Tomten är död----------------------------------------------------------^--------------------------------------Gnistrande snö och bjällerklang
Slutligen en fråga jag har funderat på rörande det kommunikationssätt vi främst använder idag och som vållade stora åsiktsyttringar på en annan blogg; MSN.
Hur länge ska en konversation ha stått stilla för att man inte ska behöva säga hejdå till personen när man loggar ut...? Det verkar finnas någon sorts outtalad tidsgräns för när man kan logga ut utan att säga något till den man har pratat med tidigare... Det tål att funderas på...
I rampljuset
De som har läst dagens Hallandspost har väl knappast undgått att notera artikeln om mig och mina klasskamrater med anledning av den "triotarr" vi har byggt i ämnet fysik. Inte kunde vi ana att den hade ett sådant nyhetsvärde när vi stod och snickrade ihop bitar från ett gammalt skrivbord i Jonas garage, även om den låter riktigt bra ibland. Vi har till och med lärt oss att spela "Lille Katt" på den...
För säkerhetens skull lägger jag ut länken: http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=191441
Om ni ursäktar mitt ego, så bör det också nämnas att det som Hampus, vars biceps upptar oproportionerligt stor del av bilden, säger, har han kapat ganska rejält från den text jag skrev om triotarren...
För säkerhetens skull lägger jag ut länken: http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=191441
Om ni ursäktar mitt ego, så bör det också nämnas att det som Hampus, vars biceps upptar oproportionerligt stor del av bilden, säger, har han kapat ganska rejält från den text jag skrev om triotarren...
Av dagens begivenheter vill jag också delge att jag faktiskt har varit och köpt Moneybrothers nya album. Jag tycker faktiskt att man bör köpa skivor ibland istället för att ladda ned, för köps det inga skivor kommer det aldrig göras några skivor och det hade varit väldigt synd. Att det blev just Moneybrothers album beror dels på att jag tycker det är den artist i Sverige som gör bäst musik, dels på att han ger ut den genom sitt eget skivbolag och dels på den recension skivan fick i dagens HP "Men det är lite lustigt, att när Moneybrother stöper om låtar..., så vilar en air av Bruce Springsteen över produktionen på grund av piano, soundet, blåset och sångstilen."
Låter med andra ord ganska lovande.
Låter med andra ord ganska lovande.
Chock!
Jag hade ljugit om jag inte hade sagt att jag som de flesta andra tycker att julen är trevlig och mysig på alla sätt och vis. Jag tycker bara att det gick lite för snabbt in i den illusion som kallas julstämning.
När jag lämnade sängen i söndagsmorse vid sisådär framåt tolvsnåret fick jag en smärre chock. I fönstret satt julgardiner, adventsstaken var framme och det var lussekattsbak i köket. Julen trängde sig på ännu mer framåt eftermiddagen när jag släpade mig iväg till julskyltningen där jag trängdes(bor det så mycket folk i Halmstad?!) bland julkrubbor, presentpapper och lucior. Hemma efteråt blev det förstaadventtraditionsenligt minijulbord.
Mentalt är jag kvar någonstans i September tror jag;det var ju nyss Midsommar ! Jag är inte redo för jul än; det har knappt varit höst; jag har bara nyss kommit över spykänslorna från förra årets julmat, jag kan fortfarande varenda satans bildruta i Kalle Anka, jag är fortfarande tjock efter julgodiset, har typ färs kvar på händerna efter att ha gjort köttbullar förra julen och jag har inte ens hittat några nya julklappar att önska mig!
Mitt förslag är att vi allesammans skjuter på julen till februari, då det dessutom är chans till snö (man får ju för guds skull knarka om man ska känna julstämning i det här vädret!). Vill Jesus ha födelsedagsparty kan hans vänner ordna det till jul ändå. Alternativt hoppar vi över julen det här året och satsar lite extra på nästa istället, julen kommer annars att drabbas av samma effekt som hockey-VM, det går så ofta och på så fel tidpunkt att ingen längre bryr sig.
Vidtas inte någon av dessa åtgärder vet jag inte hur jag ska hantera de kommande veckorna utan att bli den mest julhatande människan någonsin.
// Viktor som för att lindra chocken intar stora mängder glögg och pepparkakor.
När jag lämnade sängen i söndagsmorse vid sisådär framåt tolvsnåret fick jag en smärre chock. I fönstret satt julgardiner, adventsstaken var framme och det var lussekattsbak i köket. Julen trängde sig på ännu mer framåt eftermiddagen när jag släpade mig iväg till julskyltningen där jag trängdes(bor det så mycket folk i Halmstad?!) bland julkrubbor, presentpapper och lucior. Hemma efteråt blev det förstaadventtraditionsenligt minijulbord.
Mentalt är jag kvar någonstans i September tror jag;det var ju nyss Midsommar ! Jag är inte redo för jul än; det har knappt varit höst; jag har bara nyss kommit över spykänslorna från förra årets julmat, jag kan fortfarande varenda satans bildruta i Kalle Anka, jag är fortfarande tjock efter julgodiset, har typ färs kvar på händerna efter att ha gjort köttbullar förra julen och jag har inte ens hittat några nya julklappar att önska mig!
Mitt förslag är att vi allesammans skjuter på julen till februari, då det dessutom är chans till snö (man får ju för guds skull knarka om man ska känna julstämning i det här vädret!). Vill Jesus ha födelsedagsparty kan hans vänner ordna det till jul ändå. Alternativt hoppar vi över julen det här året och satsar lite extra på nästa istället, julen kommer annars att drabbas av samma effekt som hockey-VM, det går så ofta och på så fel tidpunkt att ingen längre bryr sig.
Vidtas inte någon av dessa åtgärder vet jag inte hur jag ska hantera de kommande veckorna utan att bli den mest julhatande människan någonsin.
// Viktor som för att lindra chocken intar stora mängder glögg och pepparkakor.
Den vardagliga naturvetenskapen
Så här i det trista novembermörkret är det ju inte direkt som så att det svämmar över av ämnen att skriva om på bloggen. Inte när dagarna ser ut på samma sätt vecka ut och vecka in med skola-träning-hemplugg.
Däremot så är jag väldigt flitig med att läsa andras bloggar som fullt förståeligt mestadels handlar om plågor och våndor i nämnda novembermörker.
På en av blogarna (en av mina favoriter faktiskt) så fastnade jag för en intressant teori om livet som en matematisk funktion. Författaren ansåg att livet har formen av en andragradskurva med en enda maxpunkt och att när man passerat denna peak går det bara rakt utför. Jag började fundera kring detta och kom så smånigom fram till min egna teori. Dock måste man vara väl bevandrad i Matte D-kursens alla begivenheter för att förstå den full ut:
Istället för andragradskurvan tror jag att livet (och framgången i det) ser ut som en sinuskurva, ibland går det upp och ibland går det ned. Men när man är längst ned i varje vågdal vänder det plötsligt upp med en väldig fart. Naturligtvis har alla sinuskurvor sin individuella amplitud, periodtid, förskjutning i x-led och kanske också förskjutnin i y-led men det gemensamma är att de alla går upp, ned, upp och ned med en mängd maxpunkter och minpunkter.
Eftersom vintermörkret verkar ha placerat de flesta strax under jämviktsläget på sinuskurvan så presenterar jag en liten lista på tre saker som gör att man överlever vintern:
1. Tupplurar på eftermiddagen.
2. Bada bastu.
3. Kaffe.
Vad det beträffar punkt nummer ett på listan så tror jag att evolutionen om några tusentals år kommer att ha ändrat människans dygnrytm till att man sover två gånger om dagen under vinterhalvåret. Bara det att jag var vaken hela kemilektionen idag måste vara ett tecken på att jag och de som följer mitt exempel har anpassat oss åt förutsättningarna och kommer vara de som för människosläktet vidare i en helt ny riktning.
Detta är såklart under föruttsättning att växthseffekten inte har tagit kål på oss innan dess. Jag menar, 10 plusgrader i slutet av November är inte normalt, (även om det är väldigt skönt).
I svallvågorna efter förra veckans Bondfilm har jag upptäckt den 007-nörd inom mig som legat i dvala ett tag. De låtar som har snurrat på datorns spellista sedan dess är därför titelmelodierna till samtliga bondfilmer. Dessa, åtminstonde de flesta, är inte bara bra utan helt fenomenala. Top 5 titelmelodier till Bondfilmer:
1. Nobody Does It Better - från The Spy Who Loved Me
2. For Your Eyes Only - från filmen med samma namn
3. On Her Majesty's Secret Service - Musikaliskt titelspår från filmen med samma namn.
4. Thunderball - från Thunderball såklart.
5. All Time High - från Octopussy
007 kl. 0.07...och ja, min MSN.
Det är inte varje dag man går på bio vid midnatt men är det premiär för en Bondfilm så är det. Bara det faktum att jag faktiskt höll mig vaken hela filmen utan några som helst problem (med hjälp av en mindre överdos socker och koffein dock) borde vara ett riktigt gott betyg till Casino Royale. Betänk då också att jag är den sorten som brukar slockna innan första reklampausen när jag försöker kolla film på TV.
Med en ny Bond i huvudrollen och hela fyra år sedan den senaste bondfilmen var det inte utan att man var väldigt nyfiken på vad som komma skulle när man slog sig ned i biofåtöljen ( kan man inte köpa biofåtöljer och ha hemma? Det är ju de skönaste stolar som finns, och om man dessutom fick med popcornlukt skulle ju hemmabio vara värt namnet).
Som helhet var filmen långt över förväntan. Främsta orsaken till det var absolut Daniel Craigs insats som Bond, han kändes helt rätt i rollen från första scen. För att jämföra han med hans föregångare kan man väl säga att det var väldigt mycket Sean Connery över honom och hans fysik bidrog till att actionscenerna faktiskt såg realistiska ut. Jag menar, när en spinkig och klen Roger Moore nästan klår upp Jaws så ser det faktiskt lite löjligt ut. Dock saknade Daniel Craig Moore´s elegans och glimt i ögat. Dataeffekterna från förra filmen var borta och det är fler stunts och actionscener, vilka Daniel Craig fixar alldeles lysande. Fräckast av alla är springjakten i inledningen.
Trots att halva filmen utspelar sig vid ett pokerbord höll den hela tiden ett högt tempo och blev aldrig tråkig, men frågan är om man inte bör ha lite koll på poker för att hänga med i alla turerna...?
Mads Mikkelsen gör också han en helgjuten insats som skurk.
Med det långa uppehållet från förra flmen och med ny Bond så tog filmskaparna chansen att gå ifrån mallen i vilken de allra flesta Bondrullarna är stöpta. Filmen utspelar ju sig t.ex rent handlingsmässigt före Dr. No som var den första riktiga bondfilmen även om miljöerna i Casino Royale är moderna, och f.ö. tyvärr överfylld med närbilder på Sony Ericssonmobiler. Denna tidsparadox funkar märkligt nog riktigt bra och Daniel Craig gör precis Bond så orutinerad och grön som han bör vara i början av sin karriär. Dessutom är det första gången sedan On Her Majesty's Secret Service som Bond inte får kela med flickan på slutet, men eftersom det är Bonds första uppdrag så lärde han väl sig uppenbarligen av det...
På det hela taget känns det som en nystart för Bondserien och det finns som sagt en hel del fräscha grepp.
Det som drar ned betyget är den lite märkliga handlingen, som iofs följer orginalboken mer än någonsin tidigare, men man får egentligen inget riktigt grepp om vem som är den riktiga skurken (för det är ju egentligen inte Mads). Slutet känns lite utdraget och konstlagt, det hade varit bättre att låta Bond jaga efter mr. White i nästa film. Inte heller Q eller Moneypenny finns med vilket är synd då det hade gett en starkare koppling till resten av filmerna.
Slut på nördanalysen.
Daniel Craig är minst lika bra som Pierce Brosnan som Bond och får han bara fler filmer kan han mycket väl komma upp i samma status som Roger Moore och Sean Connery. Casino Royale är iallafall den bästa filmen sedan Goldeneye och tiden får utvisa ifall den får en högre placering än så.
Top 3: Bond - före Daniel Craig.
1. Sean Connery - Kraften styrkan, utstrålningen, och ja, ryamattan på bröstet.
2. Roger Moore - Elegansen, Glimten i ögat, Timingen.
3. Pierce Brosnan - Att han inte fick några bra manus eller medskådespelare var inte hans fel...
Top 4: filmerna - före Casino Royale
1. From Russia With Love - Fulländad
2. The Spy Who Loved Me - Nobody Does It Better...
3. On Her Majestys's Secret Service - Jo den är bra, men att Bond gifter sig...nja...
4. For Your Eyes Only - Titelmelodin!
Var Daniel Craig och Casino Royale placerar sig får bli en fråga för framtiden.
Eftersom jag råkar vara väldigt nyfiken på vem det egentligen är som kommenterar min blogg anonymt så får jag väl helt enkelt lägga ut min MSN för att få reda på det...Men då måste han/hon/du lova att adda mig...hur lite eller mycket du än känner mig...Faktum är att jag hade mina misstankar om vem det var men, ack, vilket villospår det var...Hursomhelst, om du har kämpat dig igenom hela Bond-inlägget, här är den: [email protected]
Med en ny Bond i huvudrollen och hela fyra år sedan den senaste bondfilmen var det inte utan att man var väldigt nyfiken på vad som komma skulle när man slog sig ned i biofåtöljen ( kan man inte köpa biofåtöljer och ha hemma? Det är ju de skönaste stolar som finns, och om man dessutom fick med popcornlukt skulle ju hemmabio vara värt namnet).
Som helhet var filmen långt över förväntan. Främsta orsaken till det var absolut Daniel Craigs insats som Bond, han kändes helt rätt i rollen från första scen. För att jämföra han med hans föregångare kan man väl säga att det var väldigt mycket Sean Connery över honom och hans fysik bidrog till att actionscenerna faktiskt såg realistiska ut. Jag menar, när en spinkig och klen Roger Moore nästan klår upp Jaws så ser det faktiskt lite löjligt ut. Dock saknade Daniel Craig Moore´s elegans och glimt i ögat. Dataeffekterna från förra filmen var borta och det är fler stunts och actionscener, vilka Daniel Craig fixar alldeles lysande. Fräckast av alla är springjakten i inledningen.
Trots att halva filmen utspelar sig vid ett pokerbord höll den hela tiden ett högt tempo och blev aldrig tråkig, men frågan är om man inte bör ha lite koll på poker för att hänga med i alla turerna...?
Mads Mikkelsen gör också han en helgjuten insats som skurk.
Med det långa uppehållet från förra flmen och med ny Bond så tog filmskaparna chansen att gå ifrån mallen i vilken de allra flesta Bondrullarna är stöpta. Filmen utspelar ju sig t.ex rent handlingsmässigt före Dr. No som var den första riktiga bondfilmen även om miljöerna i Casino Royale är moderna, och f.ö. tyvärr överfylld med närbilder på Sony Ericssonmobiler. Denna tidsparadox funkar märkligt nog riktigt bra och Daniel Craig gör precis Bond så orutinerad och grön som han bör vara i början av sin karriär. Dessutom är det första gången sedan On Her Majesty's Secret Service som Bond inte får kela med flickan på slutet, men eftersom det är Bonds första uppdrag så lärde han väl sig uppenbarligen av det...
På det hela taget känns det som en nystart för Bondserien och det finns som sagt en hel del fräscha grepp.
Det som drar ned betyget är den lite märkliga handlingen, som iofs följer orginalboken mer än någonsin tidigare, men man får egentligen inget riktigt grepp om vem som är den riktiga skurken (för det är ju egentligen inte Mads). Slutet känns lite utdraget och konstlagt, det hade varit bättre att låta Bond jaga efter mr. White i nästa film. Inte heller Q eller Moneypenny finns med vilket är synd då det hade gett en starkare koppling till resten av filmerna.
Slut på nördanalysen.
Daniel Craig är minst lika bra som Pierce Brosnan som Bond och får han bara fler filmer kan han mycket väl komma upp i samma status som Roger Moore och Sean Connery. Casino Royale är iallafall den bästa filmen sedan Goldeneye och tiden får utvisa ifall den får en högre placering än så.
Top 3: Bond - före Daniel Craig.
1. Sean Connery - Kraften styrkan, utstrålningen, och ja, ryamattan på bröstet.
2. Roger Moore - Elegansen, Glimten i ögat, Timingen.
3. Pierce Brosnan - Att han inte fick några bra manus eller medskådespelare var inte hans fel...
Top 4: filmerna - före Casino Royale
1. From Russia With Love - Fulländad
2. The Spy Who Loved Me - Nobody Does It Better...
3. On Her Majestys's Secret Service - Jo den är bra, men att Bond gifter sig...nja...
4. For Your Eyes Only - Titelmelodin!
Var Daniel Craig och Casino Royale placerar sig får bli en fråga för framtiden.
Eftersom jag råkar vara väldigt nyfiken på vem det egentligen är som kommenterar min blogg anonymt så får jag väl helt enkelt lägga ut min MSN för att få reda på det...Men då måste han/hon/du lova att adda mig...hur lite eller mycket du än känner mig...Faktum är att jag hade mina misstankar om vem det var men, ack, vilket villospår det var...Hursomhelst, om du har kämpat dig igenom hela Bond-inlägget, här är den: [email protected]
Snälla, tänk!
Som jag ser det så finns det två olika sorters människor här i världen; dels de som tänker och dels de som inte tänker. Jag gillar de som tänker bäst. Det är de som ser bristerna i någonting redan i ritningen, de som tänker efter före, de som tar med sig regnkläder om de vet att det ska börja regna och de som tar på sig vantar på morgonen när de ska cykla redan innan man har cyklat en morgon och knappt kunnat röra händerna efteråt.
När de som inte tänker får styra världen kan det få en mängd konsekvenser. Låt mig exemplifiera: Vid provdags i skolan finns det speciella skärmar som man kan sätta på bänken mellan sig och sin bänkkamrat för att man inte ska kunna se kamratens prov. Skärmarna ska uppfylla en enda funktion, såklart att man inte ska kunna se igenom dem. Då kan man fråga sig varför snillet som har konstruerat skärmarna har, i ett jämt och ordnat mönster, borrat halvcentimeter breda hål i dessa skärmar?!
Och varför har någon smarting gjort SJ:s tågbljetter tre gånger så stora som en normal plånbok? Men , visst, om det på SJ finns folk som tycker det är rimligt att ett par centimeter snö kan försena ett tåg mellan hålorna Stockholm och Göteborg med sex timmar i ett land som Sverige, så får väl biljettstorleken anses som en ganska förväntad osmarthet. (Dock fick jag faktiskt reseersättning för resan...)
Idag när jag var på biblioteket så noterade jag ytterligare en stor konstruktionsmiss som ingen har rättat till; när böckerna står i hyllorna så hamnar titeln på bokens rygg i lodrätt läge. Hur många människor ska behöva gå helt snea i nacken på jakt efter rätt bok innan någon gör någonting? Lägg böckerna på sidan eller skriv texten så att man kan läsa den när boken står upp! Eller är det bara jag som tycker det är jobbigare att läsa halvt upp-och nervänd text?
Snälla människor, tänk efter före innan ni tänker ut eller konstruerar något!
När jag ändå är i gnällartagen passar det bra att nämna några ord om den skola jag råkar gå på.
I historia har vi nu inte ens riktiga lärare utan "undervisas" av ett par lärarstudenter. Dessa är som alltid riktigt gröna blåbär. Det har jag överseende med, men när de står i klassrummet och skitsnackar med vissa elever så att man knappt kan läsa om Djingis Khan så börjar man ju undra om det är lönt att ha historia överhuvudtaget. Men så funkar det på da Vinci.
Till sist så måste jag erkänna att jag väldigt gärna skulle veta vem det är som har kommenterat min blogg anonymt. Speciellt eftersom han/hon/du har samma syn på livet som jag.
Tillbaka till framtiden.
Jag har börjat inse en sak. Det är att jag bara har drygt ett halvår kvar av perfekt inrutat och planeringslöst liv kvar. Sedan är skolan slut och man ska helst ha bestämt sig för vad man vill göra. Detta tillsammans med att jag tycker om att fatta beslut lika mycket som en åsna mellan två höbalar är ingen bra kombination. Såklart så vet jag ju inte alls vad jag vill göra heller och antalet gånger man får frågan "Jaha, och vad ska du göra sen då?" ökar som en exponentialfunktion
- Jag vet inte, svarar jag. Plugga antagligen. Men inte på direkten, tror jag.
- Vad vill du bli då?
- Vet inte. Nåt kul.
- Men vad är du intresserad av?
- Det mesta. Vet inte.
Vid det här laget brukar den som frågar fundera på att byta samtalsämne. Skönt.
I veckan trängde sig framtiden på ännu mer när jag var på "utbildningsmässa". Det var en massa folk som dök på en och försökte överyga en om att just deras universitet eller högskola har den bästa utbildningen som absolut skulle passa mig perfekt, att man direkt efter utbildningen blir forsknings- eller utvecklingsansvarig på något supermodernt överhäftigt företag, att de hade det grymmaste studentlivet och att man kunde få läsa hela utbildningen på saturnus om man ville det. Ungefär.
Det bästa jag fick ut av mässan var nog den jojo jag fick i Linköpings Universitets monter. Jag får helt enkelt joja fram ett beslut.
Det hela var ganska likt gymnasieskolornas öppet hus när man skulle välja dit och säg den som tycker det gav en rättvis bild av hur det egentligen är.
Förresten är det snart dags för oss att hålla just öppet hus på da Vinci. Jag tänker inte vara med, ettorna och tvåorna får gärna stå och berätta om hur fantastiskt denna lilla skola är, men om jag nu blir hotad att vara där ändå så berättar jag gladeligen alla skäl till att inte välja da Vinci; och de är många.
Det var ett sidospår.
Men hursomhelst, bara det faktum att jag funderar över framtiden ser jag som ett stort framsteg. Kanske blir det civilingenjör, kanske nåt naturvetenskapligt. Kanske blir det Lund, kanske Göteborg. Kanske om ett år, kanske om två eller tre.
Det lär iallafall bli fler tillfällen att återvända till framtiden innan jag har valt en av höbalarna.
- Jag vet inte, svarar jag. Plugga antagligen. Men inte på direkten, tror jag.
- Vad vill du bli då?
- Vet inte. Nåt kul.
- Men vad är du intresserad av?
- Det mesta. Vet inte.
Vid det här laget brukar den som frågar fundera på att byta samtalsämne. Skönt.
I veckan trängde sig framtiden på ännu mer när jag var på "utbildningsmässa". Det var en massa folk som dök på en och försökte överyga en om att just deras universitet eller högskola har den bästa utbildningen som absolut skulle passa mig perfekt, att man direkt efter utbildningen blir forsknings- eller utvecklingsansvarig på något supermodernt överhäftigt företag, att de hade det grymmaste studentlivet och att man kunde få läsa hela utbildningen på saturnus om man ville det. Ungefär.
Det bästa jag fick ut av mässan var nog den jojo jag fick i Linköpings Universitets monter. Jag får helt enkelt joja fram ett beslut.
Det hela var ganska likt gymnasieskolornas öppet hus när man skulle välja dit och säg den som tycker det gav en rättvis bild av hur det egentligen är.
Förresten är det snart dags för oss att hålla just öppet hus på da Vinci. Jag tänker inte vara med, ettorna och tvåorna får gärna stå och berätta om hur fantastiskt denna lilla skola är, men om jag nu blir hotad att vara där ändå så berättar jag gladeligen alla skäl till att inte välja da Vinci; och de är många.
Det var ett sidospår.
Men hursomhelst, bara det faktum att jag funderar över framtiden ser jag som ett stort framsteg. Kanske blir det civilingenjör, kanske nåt naturvetenskapligt. Kanske blir det Lund, kanske Göteborg. Kanske om ett år, kanske om två eller tre.
Det lär iallafall bli fler tillfällen att återvända till framtiden innan jag har valt en av höbalarna.
En rapport från skolans bistra värld.
Den svenska skolan fungerar på många sätt riktigt uselt. Jag vet inte vad det beror på men det beror iallafall inte på om vi har en röd, blå eller grön regering i Stockholm. Låt mig exemplifiera med en historia tagen ur verkligheten.
Tänk dig att du för lite drygt två år sedan valde det Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Du hade sett alla informationsblad där skolan lockar med diverse fräcka och coola kurser där man får ha på sig kemirock och kolla på blåa vätskor i provrör. Det verkar ju riktigt trevligt tänker du, dessutom kan man bli typ vad som helst, så man behöver inte bestämma sig för vad man vill göra i framtiden redan nu.
Första dagen i skolan blir du utvald att gå på en mycket mindre skola än den du hade tänkt först, men det gör inte så mycket för på den lilla skolan lovar de att du kan läsa alla kurser du kan på den stora och inte bara det, du får läsa kurserna på ett smartare sätt, får vissa kurser gratis, mjuka stolar i klassrummet, en egen datasal, schema utan håltimmar och eftersom det är en liten skola blir det jättemysigt med avspända relationer till lärarna.
Första året blir riktigt positiv, dagarna är visserligen långa men lärarna är engagerade och stämningen på den lilla skolan är bra.
Andra året funkar också, visst, eftersom det kommit två nya klasser är du ju inte lika prioriterad längre, men det är fortfarande bättre än på den stora skolan du hade valt en gång i tiden.
Men när tredje året sedan börjar, anar du ugglor i mossen. Du och din klass blir förpassade bort från ditt vanliga klassrum upp till den stekheta övervåningen, inte blir det bättre av att klassen består av hela 30 elever, något som du tidigare haft överseende med (du kan ju inte få allt). De mjuka stolarna är nu utbytta mot nåt som kan liknas vid tortyrredskap. Någon datasal får du inte heller tillgång till, för de har de yngre årskurserna lagt beslag på. Istället för att fem lärare jobbar på den lilla skolan, så jobbar där nu...ähhh...många. Behöver du prata med en lärare kan du nu inte bara gå in i lärarrummet och slå sig ned vid fikabordet utan måste "boka möte". Schemat det tredje året blir inte heller någon höjdare, det är lyckligtvis inte helt späckat men i gengäld finns det stora tomma hål då du inte kan göra någonting någonstans för det finns inga datasalar att vara i (det har uppenbarligen uppunnits ett bokningsystem där de yngre årskurserna har företräde då det är "deras" datasalar).
Då tänker du så här: jaja, det är ingen skillnad mot den stora skolan längre, men det kan väl vara OK, ingenting bra varar för evigt och du kan ju fortfarande läsa alla kurser de gör på stora skolan och välja fler kurser än de kan.
Men icke. Först blir du ombedd att välja bort några av dina valda kurser eftersom du har valt så många och kurser kostar pengar. Synd då att alla roliga och fräna kurser finns i årskurs 3 och det är dessa du längtat efter hela tvåan, då du läst lite tråkiga kurser bara för att du kan för beskedet från lärarna har varit: "Du kan läsa i stort sett hur många kurser som helst".
Du accepterar detta och ser fram emot att du iallafall har blivit lovad att läsa en fräck kurs.
Men icke. Du skulle läsa den fräcka kursen på den stora skolan därför att den inte finns på den lilla skolan men den fräcka kursen ligger på en annorlunda schemaposition och den stora skolan har inte meddelat den lilla om detta. Den lilla skolan har därför gjort sitt schema utan att tänka på den fräcka kursen. "Nej", säger de på den lilla skolan, "Du kan inte gå den här kursen" och skyller det hela på den stora skolan. På den stora skolan säger de att de inte kan göra nåt åt saken för det går absolut inte att ändra på schemat. Det de egentligen menar är att de skiter i den lilla utbrytarskolan.
Den lilla skolan gör ingenting åt saken trots att de vet att du långt tidigare valt kursen och att de kunde kollat på vilken schemaposition den låg och att du absolut aldrig någongång bett om att få gå på den lilla skolan som inte erbjuder fräcka kurser.
Da Vinci - Den lilla skolans omöjligheter, den stora skolans nackdelar.
Tänk dig att du för lite drygt två år sedan valde det Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Du hade sett alla informationsblad där skolan lockar med diverse fräcka och coola kurser där man får ha på sig kemirock och kolla på blåa vätskor i provrör. Det verkar ju riktigt trevligt tänker du, dessutom kan man bli typ vad som helst, så man behöver inte bestämma sig för vad man vill göra i framtiden redan nu.
Första dagen i skolan blir du utvald att gå på en mycket mindre skola än den du hade tänkt först, men det gör inte så mycket för på den lilla skolan lovar de att du kan läsa alla kurser du kan på den stora och inte bara det, du får läsa kurserna på ett smartare sätt, får vissa kurser gratis, mjuka stolar i klassrummet, en egen datasal, schema utan håltimmar och eftersom det är en liten skola blir det jättemysigt med avspända relationer till lärarna.
Första året blir riktigt positiv, dagarna är visserligen långa men lärarna är engagerade och stämningen på den lilla skolan är bra.
Andra året funkar också, visst, eftersom det kommit två nya klasser är du ju inte lika prioriterad längre, men det är fortfarande bättre än på den stora skolan du hade valt en gång i tiden.
Men när tredje året sedan börjar, anar du ugglor i mossen. Du och din klass blir förpassade bort från ditt vanliga klassrum upp till den stekheta övervåningen, inte blir det bättre av att klassen består av hela 30 elever, något som du tidigare haft överseende med (du kan ju inte få allt). De mjuka stolarna är nu utbytta mot nåt som kan liknas vid tortyrredskap. Någon datasal får du inte heller tillgång till, för de har de yngre årskurserna lagt beslag på. Istället för att fem lärare jobbar på den lilla skolan, så jobbar där nu...ähhh...många. Behöver du prata med en lärare kan du nu inte bara gå in i lärarrummet och slå sig ned vid fikabordet utan måste "boka möte". Schemat det tredje året blir inte heller någon höjdare, det är lyckligtvis inte helt späckat men i gengäld finns det stora tomma hål då du inte kan göra någonting någonstans för det finns inga datasalar att vara i (det har uppenbarligen uppunnits ett bokningsystem där de yngre årskurserna har företräde då det är "deras" datasalar).
Då tänker du så här: jaja, det är ingen skillnad mot den stora skolan längre, men det kan väl vara OK, ingenting bra varar för evigt och du kan ju fortfarande läsa alla kurser de gör på stora skolan och välja fler kurser än de kan.
Men icke. Först blir du ombedd att välja bort några av dina valda kurser eftersom du har valt så många och kurser kostar pengar. Synd då att alla roliga och fräna kurser finns i årskurs 3 och det är dessa du längtat efter hela tvåan, då du läst lite tråkiga kurser bara för att du kan för beskedet från lärarna har varit: "Du kan läsa i stort sett hur många kurser som helst".
Du accepterar detta och ser fram emot att du iallafall har blivit lovad att läsa en fräck kurs.
Men icke. Du skulle läsa den fräcka kursen på den stora skolan därför att den inte finns på den lilla skolan men den fräcka kursen ligger på en annorlunda schemaposition och den stora skolan har inte meddelat den lilla om detta. Den lilla skolan har därför gjort sitt schema utan att tänka på den fräcka kursen. "Nej", säger de på den lilla skolan, "Du kan inte gå den här kursen" och skyller det hela på den stora skolan. På den stora skolan säger de att de inte kan göra nåt åt saken för det går absolut inte att ändra på schemat. Det de egentligen menar är att de skiter i den lilla utbrytarskolan.
Den lilla skolan gör ingenting åt saken trots att de vet att du långt tidigare valt kursen och att de kunde kollat på vilken schemaposition den låg och att du absolut aldrig någongång bett om att få gå på den lilla skolan som inte erbjuder fräcka kurser.
Da Vinci - Den lilla skolans omöjligheter, den stora skolans nackdelar.
Turisttokar
Den senaste veckan har jag börjat förstå varför det kommer folk i plastlådor till Halmstad. En del kommer förresten också och bor i varma, äckliga, små tygkokonger för att ha det så jobbigt och obekämt som möjligt under sina semesterveckor. Jag anar att anledningen är Tylösand. Uppenbarligen finns det inte sådana platser i resten av Sverige vilket jag trodde tills för en vecka sedan.
Nyligen hade vi ett tjejgäng från Stockholmsförorten Uppsala på Campingen. De var helt överväldigade av Tylösands...öhhh...sand(?) och vatten. Dessutom går ju solen ned i vattnet här på västkusten vilket den ju inte gör på Sveriges baksida. De sa att det kändes som att var utomlands på någon tropisk ö typ.
Nu vet ju vi som har koll på Halmstad, vilket inte alla turister har - tro mig, idag var det en kille på campingen som trodde Tylösand var en stad - att Tylösand inte är i närheten av så vackert som vissa andra smultronställen längs med kusten. Grötvik till exempel måste ju vara en av Sveriges tre vackraste badplatser, det får ju Tylösand att framstå som ett ghetto.
En av Uppsalatjejerna hade visst frågat på sin blogg om det var någon som kunde ta ett vackrare foto än det hon tog en sommarkväll i Tylösand, 100 kr blir det till den som gör det. Kommer jag bara ihåg kameran nästa gång jag kvällsbadar i Grötvik kan du sätta in pengarna på mitt konto, Kristin! Kristallklart vatten, guppande båtar, små röda stugor och underbar utsikt över Båstadsbukten. Här är förresten addresen till hennes blogg med fotot: kickilina.blogg.se
Vi behöver ju dock inte tala om för turisterna var Grötvik ligger, det får gärna vara fritt från plastlåde-smålänningar och tygkokongs-stockholmare.
Väntar bara på att Lasse Åberg ska göra en ny Stig-Helmerfilm om campinglivet, det hade ju varit suveränt, hittils är den enda värdiga filmen Sunes Sommar. Klockren.
Nyligen hade vi ett tjejgäng från Stockholmsförorten Uppsala på Campingen. De var helt överväldigade av Tylösands...öhhh...sand(?) och vatten. Dessutom går ju solen ned i vattnet här på västkusten vilket den ju inte gör på Sveriges baksida. De sa att det kändes som att var utomlands på någon tropisk ö typ.
Nu vet ju vi som har koll på Halmstad, vilket inte alla turister har - tro mig, idag var det en kille på campingen som trodde Tylösand var en stad - att Tylösand inte är i närheten av så vackert som vissa andra smultronställen längs med kusten. Grötvik till exempel måste ju vara en av Sveriges tre vackraste badplatser, det får ju Tylösand att framstå som ett ghetto.
En av Uppsalatjejerna hade visst frågat på sin blogg om det var någon som kunde ta ett vackrare foto än det hon tog en sommarkväll i Tylösand, 100 kr blir det till den som gör det. Kommer jag bara ihåg kameran nästa gång jag kvällsbadar i Grötvik kan du sätta in pengarna på mitt konto, Kristin! Kristallklart vatten, guppande båtar, små röda stugor och underbar utsikt över Båstadsbukten. Här är förresten addresen till hennes blogg med fotot: kickilina.blogg.se
Vi behöver ju dock inte tala om för turisterna var Grötvik ligger, det får gärna vara fritt från plastlåde-smålänningar och tygkokongs-stockholmare.
Väntar bara på att Lasse Åberg ska göra en ny Stig-Helmerfilm om campinglivet, det hade ju varit suveränt, hittils är den enda värdiga filmen Sunes Sommar. Klockren.
Blogg
Numera är jag lite coolare, lite bättre och lite mer inne - jag har ju skaffat en blogg. Redan på det här stadiet har jag upptäckt ett problem med bloggar; alla skriver - ingen läser. Klart att ingen orkar läsa andras bloggar, man har ju fullt upp med sin egen för att den ska bli bloggarnas blogg. Och vem bryr sig förresten om andras liv och åsikter?
Dessutom, hur hinner man blogga? Snacka om att skapa sig mer arbete, som om man inte redan hade nog.
Den enda förhoppningen jag har med den här bloggen är inte att folk ska läsa den, utan att det inte ska bli en småfjantig dagbok. Istället ska jag iallafall försöka skriva om saker som andra kan tycka vara intressant om någon mot all förmodan skulle få för sig att läsa.
Dessutom, hur hinner man blogga? Snacka om att skapa sig mer arbete, som om man inte redan hade nog.
Den enda förhoppningen jag har med den här bloggen är inte att folk ska läsa den, utan att det inte ska bli en småfjantig dagbok. Istället ska jag iallafall försöka skriva om saker som andra kan tycka vara intressant om någon mot all förmodan skulle få för sig att läsa.